Det är massuniversitetens fel – och sossarnas

DN:s Henrik Berggren vet inte riktigt vilken fot han ska stå på i dagens spalt om högskolebubblan eller inflationen i högre utbildning som vi dras med idag. Visst skulle några utbildningar tjäna på att avakademiseras, men den grundläggande tankefiguren är konservativ, skriver Berggren. Här används uttrycket konservativ på ett sätt som läsaren reflexmässigt förväntas associera med någon negativt. Enligt Berggren tycker vi konservativa att det är jobbigt att behöva trängas med kreti och pleti på de utbildningar som till nyligen var reserverade för oss i överklassen. Typ. Det är därför vi problematiserar massuniversiteten. Men vi är väl antagligen bara elitistiska.

Möjligen finns det emellertid fler än bara konservativa som får betecknas som elitistiska. Ty om man likt Henrik Bergren inte bryr sig mer om de ungdomar som utbildar sig i fem år på högskolan (med 100 000-tals kronor i studielån som följd bara för att få ett underbetalt jobb på skolförvaltningen i kommunen) än att man skyller på privilegiemånande konservativa, då kanske man ska börja fundera på sin egen människosyn?

Borde vi inte istället se över hela högskolesystemet? Vilket ansvar har vuxenvärlden för att skapa en utbildningsstruktur som kännetecknas av hög kvalitet i stället för massutbildningar? Och, handen på hjärtat, är det verkligen nödvändigt med en lång akademisk examen för att bli förskolelärare?

Som vanligt tvingas man konstera att det är sossarnas fel. Det är sossarna som velat skyffla undan ungdomsarbetslösheten in på högskolorna, det är sossarna som vägrat göra det lättare för unga människor att komma in på arbetsmarknaden och det är sossarna som velat slå sönder den akademiska friheten genom att politisera lärosätena och genom att göra ett bidragsproletariat av lärare, forskare och professorer.

Lösgör universiteten från statsbudgeten, befria högskolan från genusteoretiserande högskoleverksbyråkrater, uppvärdera kvaliteten i grundutbildningen, satsa på elitforskning och bygg upp akademierna från botten. I korthet – rensa universitetsvärlden från 1900-talets sosseri. Rensa för att få ljus och luft!

Greiders hjärnspöken

I dagens DN går Johan Lundberg hårt åt de fördomsfulla insinuationer som Göran Greider gjorde sig skyldig till i sin krönika i samma tidning härförleden. Enligt Greider har alla som kallar sig konservativa ett ansvar för att tänka igenom vad man står för, i ljuset av Utöya. Samma tankegods och samma ideologiska bakgrund, tycks han mena.

Men bara för att Anders Breivik av taktiska skäl velat bredda stödet för sin radikala rörelse genom att beteckna sig som konservativ betyder det inte att det finns ideologisk koppling mellan Burke, Churchill, Arvid Lindman - och massmordet på Utöya. Naturligtvis inte. Självklart inte. Vad skulle en tillbakablickande, nostalgisk, jordnära, familjeintresserad, landsbygds- och hattbärande kyrkofarbror ha med en terrorist och en dynamitard att göra? Ingenting.

Ska man definiera Anders Breivik politiskt eller ideologiskt så är det snarare en radial samällsomstörtare vi har att göra med. Men, som Johan Lundberg skriver, konservatismen är inte radikal. Socialismen är radikal, nazismen är radikal, fascismen är radikal. Även liberalismen har radikala inslag. Men konservatismen är inte radikal. Konservatismen är inte samhällsomstörtande. Konservatismen rör sig över huvud taget inte särskilt fort. Konservatismen sitter ned i tredelad kostym och läppjar på en cognac.

Att Göran Greider härbergerar en stort antal hjärnspöken är ingen nyhet. Vi har hört dessa marxistiska 1800-talstirader från TV-sofforna i flera års tid, men att antyda att vi konservativa har liknande syn på världen som AB är väl magstarkt. Johan Lundberg ger dock svar på tal. Läsvärt!

Hovstallet – en tradition från 1535

Jag som arbetar mitt i den Kungl. Hufvudstaden har förmånen att på nära håll kunna följa de högtidliga audiensernas transporter mellan Utrikesdepartementet och Kungl. Slottet. De fina gamla uniformerna, de uppsträckta nya ambassadörerna, de vackra vagnarna och konungens hästar. För dessa transporter, liksom för alla de kungliga transporterna med olika landfordon ansvarar det Kungl. Hovstallet. Jag rekommenderar att titta på den film som hovet lagt ut på kungahusets hemsida om just hovstallet. Se länk här. Detta är ett ovärderligt arv att bevara. Tänk att vi i lilla Sverige har så rik tradition och så fina gamla pjäser att bjuda de hitsända på. Tänk vilken rikedom det är att ha en gammal monarki! Och tänk hur otäckt grått och avhumaniserat det skulle bli om vi införde republik.

Under vänsterns överhöghet

Det finns folk som på fullt allvar hävdar att svensk press är borgerligt styrd och att presstödet till socialistiska tidningar som ingen vill köpa till fullpris, är nödvändigt och demokratiskt för att möjliggöra alternativa röster i debatten. Jo, det är sant. Folk är galna. Undersökning på undersökning visar ju att journalistkåren är vänster. Och oproportionerligt vänster i förhållande till det folk som ska läsa ”nyheterna”. Det är inte ägarna eller ledarredaktionerna som skriver nyhetsartiklarna, som väljer vinkel, som väljer ord eller som väljer att utesluta frågeställningar. Nej, det är vänsterjournalisternas prerogativ. Så tidningarna är redan vänster. Odemokratiskt vänster.

Det finns dessutom folk som på fullt allvar hävdar att Sverige är i behov av en politisk vänstersväng. Att vi behöver mer av sosseri, modernism och jämlikhetshets.

Jag är skeptisk. Vi har en dag på året, en helgdag, då alla nyheter fokuseras på arbetarrörelsens demonstrationer och dess budskap. Om inte det är tillräckligt bevis för att vi redan hukar under vänsterns hegemoni , då vet inte jag.

För det första är det överhuvudtaget omöjligt att förstå vad denna skränande hop demonstrerar mot. De har haft makt i stat, landsting och kommun i snart sagt hela landet sedan Bondetåget. Vilka orättvisor kan det finnas kvar att demonstrera mot? Vilka mer åtgärder kan vidtas? Vilka ”grupper” har man missat under detta nästintill oinskränkta tregenerationerns maktinnehav?

Nej, det är just det. Det finns inget mer. Det är slut. Partiprogrammet uppfylldes redan 1970. Sedan dess har det varit konstgjord andning. Men fortfarande vigs en heldag åt denna maktfullkomliga uppblåsta, men självutnämnda underdog. När ska sossarna och dess lydparti kommunisterna fatta att det är de som är de besuttna, att det är de som är överheten? (RPM skriver om kommunisternas 1 maj här.)

För det andra, är det inte märkligt att vi fortfarande accepterar att en politisk rörelse snart 100 år efter den allmänna rösträttens införande, fortfarande ska ha maktmonopol en dag per år? Är inte det märkligt? Vilken helgdag har högern? Kanske borde Reinfeldt införa en helgdag för att låta sina sympatisörer under 100 år får ta plats på gator och torg för att skrika ut sitt hat mot sina politiska motståndare? Sossarna är, efter snart 6 år av borgerlig regering, fortfarande normen. Sjukt, om du frågar mig. Men så lever vi i DDR-sverige också.

För det tredje undrar jag var de politiska reportrarnas skjutjärnsjournalistik tar vägen varje 1 maj? För det kan väl inte vara svårt att hitta på frågor med udd? Låt mig ge några exempel?

”- I rättvisans namn, borde vi inte avskaffa särintresset arbetarrörelsens dag som allmän helgdag?”

”- Hur känns det att i samhörighetssyfte sjunga samma sång som massmördarna Stalin, Lenin, Castro, Mao och Pol Pot?” (Internationalen).

”- Tar du avstånd från allt ont som socialismen medfört genom 1900-talet?”

”- Är du medveten om att den röda fanan förknippas med våld och död av väldigt många människor världen över?”

”- Hur kommer det sig, tror du, att socialismen aldrig skapat annat än förtryck och politiska fångar?”

”- Tycker du att det är förenligt med en demokratisk människosyn att samarbeta med kommunister, som ni socialdemokrater har gjort under stor del av 1900-talet?”

Det är jättelätt. Men jag tror aldrig jag hört en enda, ens i närheten av kritisk fråga i samband med rapporteringen från 1 maj. Och pressen är borgerlig? Kom igen.

Och dessutom: det säger en hel del när borgerliga bloggar, som min, får könsord i kommentarsfältet från missnöjda politiska motståndare. Snyggt. Moget. Men framför allt avslöjande. Inte vana att få kritik, va? Frustrerande, eller hur?

Den 30 april är det H M Konungens födelsedag. En dag för genuin och okonstlad glädje som berör hela folket. Alla svenskar oavsett politisk hemvist. Men hur återges festligheterna i tidningarna? Med en liten artikel på 10 cm. En liten bild. På sidan 15. Omringad av reklam. Och pressen är höger? Jo, tjena.

Bada med Lenin?

En miljonär vid namn Diding i Varberg är leninist. Till den massmördande grundaren av Sovjetunionens ära har miljonären byggt ett badhus. Sina miljoner använder varbergaren även till att utdela stipendier till förtjänta kamrater. Kjell Albin Abrahamsson har skrivit om detta i Expressen. Ni bara måste läsa. Här är länken.

Efter en snabb sökning på nätet hittar jag följande artikel om när professorn i religionsvetenskap och socialisten Mattias Gardell föreläste på ett hotell också ägt av leninisten Diding. Läs gärna de snälla frågorna om Jan Myrdal, Lenin och annat rumsrent. Länk här.

Vänstern skäms inte för massmorden, terrordåden, diktaturen eller de politiska avrättningarna. De verkar inte ens behöva ducka för frågorna. Det säger mer om det politiska klimatet i Sverige än om vänstern. Gör bara tankeexperimentet att det hade gällt ”Hitlerpriset, till stöd för kämpande arier i Svitjod”. Journalistkåren gör inte sitt jobb, men det visste vi ju redan.

Groteskt.

Återinför de statliga förtjänstordnarna – nu!

Jag har skrivit om det förr och jag kommer troligen skriva om det igen. Vi lever fortfarande med det hemska arvet från Palme, 1970-talsflummeriet och socialismens jämlikhetshydra. De radikala förändringar, helt utan folkligt stöd, som då genomfördes verkar närmast omöjliga att åtgärda idag. Ny onödig regeringsform 1975 som avskaffade 1809 års både vackra, stolta och ärorika regeringsform med grund i Montesquieus maktdelningslära, avlövande av den tusenåriga monarkin som vi kände den under gamle kungen, Gustaf VI Adolf, avskaffande av Konungens rätt att adla samt avskaffande av de kungliga riddarordnarna.

Här uppställer sig möjligen några frågor. Vilka kungliga riddarordnar? Riddarordnar – är inte det lite medeltid? Vad har man såna till? Är inte Sverige ett modernt land? Och förresten – delar inte Kungen ut medaljer både på Karl-dagen 28 januari och på Gustaf-dagen den 6 juni? Räcker inte det? Och slutligen – ”Du vill återinföra ordnarna så att du ska kunna få en orden själv, va? Visst är det så?”

Ja, jag tror på fullt allvar att jag ska bli president i Svea Hovrätt och få Serafimerorden i kedja och så ska jag gå omkring hemma i lägenheten i full ornat och spegla mig. Det är därför jag vill att vi ska återinföra de kungliga riddarordnarna. Allt handlar om mig.

Men för att ta det från början. De kungliga riddarordnarna, eller statliga förtjänstordnarna, är i tur och ordning: Serafimerorden (det är det där ljusblåbandet som Kungen och övriga kungahuset bär på nobelfesten. (Ja, jag vet, ordensnördar, att jag förenklar, men vi behöver inte alla detaljer här)), Nordstjärneorden (svart band, som sossarna ändrade till gult och blått 1975), Svärdsorden (gult och blått band) samt Vasaorden (grönt band). Alla dessa instiftades av Konung Fredrik I i februari 1748 utom Vasaorden som har Gustaf III som insiftare. De är gamla och hävdvunna ordnar med hög status, även internationellt. De tillhör vårt svenska kulturarv och som sådana ska vi vara stolta över dem.

Riddarordnar är lika mycket medeltid som nationsflaggor, kyrkor, öl och svenska språket. Ska vi avskaffa flaggan bara för att den har ett medeltida ursprung? Medeltidsargumentet är tomt. Behovet av att visa uppskattning för framstående medborgare är däremot reellt. Varför skulle annars vi ha ett av världens mest utvecklade medaljsystem? Regeringen ger framstående konstnärer med flera professorstitlar. Att avsäga sig möjligheten att på ett både vackert, historiskt och – faktiskt – billigt sätt visa uppskattning till förtjänstfulla svenskar är bara dumt.

Och så detta med det förment moderna Sverige. Vi svenskar, likt alla folk, behöver kontakt med vårt ursprung. Vi behöver inte mer rotlöshet, individualism eller urban anonymitet. Nej, det vi behöver mer av är kontinuitet, sammanhang och relationer. Vårt historiska arv därvidlag är en guldgruva. Och riddarordnarna är en länk till detta arv. Om att vara modern betyder att vara en ensam ö i universum är modernismen omänsklig. Därför är jag traditionalist.

Visst utdelas medaljer, till och med Kungliga medaljer, i relativt stor mängd två gånger per år. Men medaljer är ju något annat än riddarordnar. Medaljer är för enstaka insatser medan ordnar är för framstående verksamhet under längre tid. Dessutom inlemmas en ordensinnehavare i en gemenskap över århundradena. Vad är det som säger att just svenskarna måste vara andra klassens medborgare och nöja sig med medaljer?

Sedan ska jag komma med en nyhet. Ni vet väl om att de svenska kungliga riddarordnarna fortfarande utdelas? Idag 2012. Men bara till utlänningar. Det visste ni, va? Så talet om att riddarordnarna är ovärdiga en modern stat och endast hör hemma på historiens skräphög som en rest från feodalismen, var bara tomt prat. De skulle bara inte få förlänas till oss svenskar. Nä, vi är nog för demokratiska, jämlika och moderna för sånt bjäfs. (Men fira 1 maj med röda fanor och 1800-tals marscher, det anses modernt, det.)

På sin webbplats om ordnar och medaljer uppmanar Jonas Arnell oss att engagera oss i kampen för att få tillbaka våra svenska förtjänstordnar. Han finns även på Facebook. Sök upp honom där och gå med i facebookgruppen. Tala med din politiker i riksdagen och försök påverka på alla sätt så att vi åtminstone till del kan lyfta av oss den våta filt av 70-talsradikalism som fortfarande kväver oss. Återinför de statliga förtjänstordnarna – nu!

Ensamstående adoptioner – vems behov ska fyllas?

I DN idag kan man läsa om hur två ensamstående vita svenska kvinnor i det rika Sverige köper sina levande dockor att leka mamma-barn med från Kina och Vietnam. Lyckligt, omtumlande, världen stannar, berättar en av de nyblivna ”mammorna”. Hur de adopterade barnen mår berörs endast flyktigt. ”- Jag tror att det kommer perioder i hennes liv då det kanske kan kännas sorgligt för henne.”

Jag blir oerhört illa berörd av sådana här historier. För jag undrar, vems behov är det som ska tillfredställas? Är det ett barns behov av en fullt funktionerande familj med både en mamma och en pappa (kvinnlig och manlig förebild)? Som det är stadgat i deklarationen om de mänskliga rättigheterna? Knappast. Ensamstående adoption är i det närmaste unikt för Sverige. I de flesta länder får man inte adoptera internationellt som ensamstående.

Däremot räcker det tydligen med att vilja ha barn. ”Charlotte var 39 år och hade längtat efter barn länge. -Jag hade ingenting annat än barn i tankarna.” Nej, i Sverige är det den vuxnes behov som ska tillfredställas. Det är den vuxnes önskan som ska uppfyllas.

Och kom inte dragande med att det är mycket bättre för barnen att växa upp i Sverige. Alla barn vill växa upp med sina föräldrar. De struntar i materiell standard så länge de känner samhörighet med nära och kära i sitt eget sammanhang. Men varför fråga barnen? Det finns högre värden. Den rika vita kvinnan i västvärlden vill köpa blöjor och barnkläder på HM. Sånt går före.

Groteskt.

Fina siffror för Löfven är goda nyheter för Alliansen

Läser i pressen (Expressen) att två nya opinionsundersökningar visar på en strålande uppgång i opinionen den senaste tiden för Socialdemokraterna och dess ledare Stefan Löfven. Trist och orättvist, säger många borgerliga kommentatorer. Hurra och äntligen, säger vänsterns apologeter. Suveränt, säger jag. Hoppas det håller i sig länge till.

Varför då? Hur kan det vara bra att sossarna med kommunister och miljömuppar har egen majoritet om det vore val idag? Jo, därför att det inte är val idag. Och därför att goda siffror dämpar vilja till analys, kritik och självrannsakan. Precis det som sossarna egentligen behöver. Och precis det som gjorde gamla moderater till nya och som man vann valet 2006 på.

Det är ju nämligen så att Socialdemokratena är – om möjligt – ännu mer visionslösa än dagens Reinfeldtska moderater. Det finns ingen som helst ny politik bakom den där småleende och tysta Löfvenska fasaden. Ingenting. Det har ju inte skett någon förändring eller nyinriktning alls sedan 1990-talet. Mona Sahlin försökte, men hon blev ju nedröstad och bortplockad. Ibland kan man få intrycket att sossarna är det enda riktigt konservativa partiet i svensk politik. Konservativ i negativ och förändringsobenägen bemärkelse alltså.

Nej, så länge sossarna håller kvar vid en självbild som bidragspartiet, skattehöjarpartiet, kalla krigspartiet och offentliga lösningar-partiet, har den borgerliga Alliansen inget att frukta. Och ju längre de fina siffrorna håller i sig desto längre dröjer nytänkandet.

Hoppas de väntar med att prata politik till en bit in på valåret 2014. För då finns ingen tid kvar att vända om. Då är det för sent. Och sent ska syndaren vakna!

SvD har liknande nyhet här.

Sjöstedts ultimatum

Visst leder sossarna i opinionen just nu och visst känns det som om Reinfeldts regering är lite på dekis. Men hav förtröstan. Mona Sahlin hade stort försprång före borgerligheten bara några månader före valet 2010. Precis innan hon började prata konkret politik. Och precis innan hon kungjorde vilka hon skulle samarbeta med. Den gode Löfven lär också behöva börja prata konkret politik och dessutom avslöja samarbetsupplägg före valet 2014. Låt oss återkomma till opinionsanalyser då.

Under tiden kan vi fokusera på vänsterledaren Jonas Sjöstedts uttalande om att han inte kommer sätta sig i en regering som bygger ut kärnkraften. Minns ni? Se länk.

Jag tror dock inte Jonas behöver oroa sig. Ingen statsminister kommer att ringa honom.

Slutet för kulturvänsterns åsiktshegemoni?

Under vintern har vi alla kunnat följa den galldoftande debatten efter Bengt Ohlssons numera ökända utläggning om vänsterns åsiktshegemoni i kultursverige. En av de mer famösa reaktionerna på de ohlssonska sanningarna stod väl Maria Sveland för? Maken till inskränkt pjämmel får man leta efter. Samtidigt ger hon oss en intressant inblick i hur diskussionerna måste låta kring middagsborden i bostadsrätterna i det burgna men vänsterintellektuella Södermalm.

Den som till exempel säger att Göran Hägglund är samma andas barn som Anders Behring Breivik och at han därmed är delaktig i skulden för massmordet på Utöya, är naturligtvis inte bara ett politiskt miffo, utan borde av ren genans inte ens få in en insändare i de stora drakarna. Att inte någon ur kulturvänstern gått ut och tagit avstånd från Maria Svelands drapa tror jag säger mer om nivån på åsiktsförtrycket inom vänsterkollektivet än om den faktiska opinionen.

Men en sak kan i alla fall man konstatera. Så här brukar inte vänstern uttrycka sig. Så här desperat brukar det inte låta. Om man på allvar menar att alla till höger om Gudrun Schyman är massmördande nazister har debatten gått så långt att det inte längre är en debatt. Det är inte ens smutskastning. Det är ren och skär desperation. För vad ska de nu ta till? När någon väl kallats för Hitler och nazist finns inget kvar. Då är det slut.

Jag tror det bara är en i raden av effekter av valvinsten 2006. Allt är Reinfeldts och Alliansens förtjänst. Då påbörjades den tysta borgerliga revolutionen av Sverige. De tidigare genvägarna till kulturdepartementet är stängda. Professorstitlarna har i stort sett tagit slut. Konstnärslönerna borta. För även kulturområdet har ju börjat öppnas upp och de som tidigare satt i orubbat bo vid köttgrytorna känner de nya vindarna blåsa. Och de gillar det inte. Palmeadeln ser sin tid utmätt och nu ylar vargarna allt mer desperat.

Vi som ogillar kulturrelativism, genusteorier, ”provocerande installationer”, ”modiga nytolkningar” av gamla operaföreställningar eller heretiska bilder av Vår Herre i Uppsala Domkyrka, vi väntar tålmodigt vid sidan av scenen på nästa akt i pjäsen Vänstern dödsryckningar. Ty vänsterns död nalkas. Det är bara en tidsfråga. Maria Svelands krokodiltårar bådar en ny tid för svensk kultur. Och det är i denna nya fria och goda tid som våra barn kommer att växa upp. Så vi gråter inte. Vi ler förnöjt och ser framtiden an med tillförsikt.

PS. Ni som ännu inte läst Bo Rothsteins kommentar till debatten bör göra det. DS.