Motvilliga ledare och ledig motvilja

I ett insnöat Uppsala tittar jag ut och konstaterar att jag denna lördag motvilligt måste leda familjen genom snö och blåst för ytterligare vardagsnära avbockningar inför vintersäsongens helger. Motvilligt.

Ute i världen visar det sig att vi har både motvilliga monarker och motvilliga partiledarkandidater. Säg vore det inte bättre med ledare som får vara det (en statschef ska vara statschef) och som vill vara det (räck upp handen Österberg)? Nalin Pekgul vill se en modernare process för utkorande av ny partiledare. Inte för att jag har med valet av partiordförande att göra (bara titeln andas DDR, 1900-tal och statstelevision), men visst skulle SAP tjäna på att få en ledare som vill nåt och som har partiet bakom sig inför en nydaning av politiken.

Som jag tidigare skrivit ligger Veronica Palm bra till inför vårens partikongress. Media fylls av detta. Men hennes motioner i riksdagen har ju granskats i Expressen. Och spåren förskräcka. Om hon blir vald till ledare för riksdagens största parti finns mycket som talar för att partiet gör en vänstergir i värdefrågor.

Min personliga favorit är ju så klart avskaffandet av kungliga flaggdagar. En rätt enkel åtgärd som troligen inte skulle leda till någon större motgång i opinionen. Inget som Sverige står och faller med. Bara ytterligare ett steg mot DDR-sverige. Det gråa Sverige där vi alla är jämställda, jämlika undersåtar med personnummer och en hyrestrea i förort. Landet leds av Partiet i samverkan med Facket. Försäkringskassan är viktigare än kyrkan. Arbetarekommunen är viktigare än fotbollsklubben. Det finns bara kommunala skolor med namn som Brantingskolan, Iva Lo-Johanssonskolan eller Förskolan Alva Myrdals minne. Inget som gör oss till svenskar. Inget som påminner om släktskapet med Karl XII:s karoliner eller med Gustaf III:s nordiska ljus. Inget som knyter banden med det folk som segrade i trettioåriga kriget eller som födde Linné, von Heidenstam eller heliga Birgitta. Inget som gör oss hela som verkliga människor i en historisk kontext. Inget som lyfter oss över det dagliga slitet för brödfödan. Det är bilden av ett grått och kallt Sverige.

Hur i hela friden kan avskaffandet av kungliga flaggdagar leda till denna dystopi, kanske någon undrar? Därför att det inte är en dystopi för alla. Det är nämligen en beskrivning av hur det i mångt och mycket är och hur det varit under lång tid i detta land. Och det finns starka krafter för att bevara och förstärka detta tillstånd.

Visst finns det små motståndsfickor kvar, och den borgerliga regeringen har försökt distansera oss från detta sosseland på flera sätt, men den frihetliga och medborgerliga fernissan är tunn. Med 1975 års regeringsform slipades århundraden av kulturbygge bort. Det krävs därför inte mycket för att det land vi kallar Sverige ska ha mer gemensamt med Sovjet än med Danmark. Och det är på den vägen ett avskaffande av de kungliga flaggdagarna bär.

Nu när jag tänker på det finns det förresten ytterligare argument som talar för Veronica Palm. August Palm, Erik Palmstierna (f.d. utrikesminister, en av Brantings närmaste), Olof Palme. Det är nåt med Socialdemokraterna och efternamnet Palm.

Läs mer om Palm-affären här och här.