Läser i en intervju i DN att Lena Sommestad kallar sig socialkonservativ. Professorn och före detta miljöministern under Göran Persson, Lena Sommestad, som i valet 2010 förlorade ett mandat i Uppsala, skulle alltså befinna sig på den mindre radikala halvan av det politiska spektrat. Tillåt mig tvivla.
Nå, vilken grund har då Lena för sin positionering? Vad är det som gör henne till socialkonservativ? Jo, enligt henne själv så är det i sin syn på en väl fungerande stat som det socialkonservativa kommer fram. Jaha. Så vad menas med socialkonservatism?
Jo, enligt skolboken, är det en rikting inom konservatismen som har sin grund i kristsociala strömningar i 1800-talets Tyskland och i artistokratiska grupper inom de ungkonservativa i England. Den sedermera premiärministern Benjamin Disraeli, brukar tillskrivas detta initiativ. I korthet handlar det om att erkänna att staten har ett socialt ansvar. I en väl fungerande stat tar vi hand om varandra och skyddar och hjälper dem som har det svårt, med andra ord. En rätt kristen syn på ett väl fungerade samhälle, eller hur? Är det det som gör Lena Sommestad socialkonservativ? I så fall är vi nog alla lite barn av Disraeli. Kunde Sommestad föra in den synen i Partit vore ingen gladare än jag.
Intill dess kommer jag fortsätta se henne som en vänsterprofil som partiet gärna får kröna till nästa partiledare. Ju längre vänsterut SAP går, desto troligare är en borgerlig valseger 2014. Och det är om det allting handlar.
Commo
”Socialkonservativ” låter bättre än ”sosse-reaktionär”; undrar om hon vet vilken ideologisk etikett hon slänger sig med då hon just lyckats postitionera sig i samma ideologiska ringhörna som många kristdemokrater.
Poängen är att hennes alternativ till marknadsstyrning är en uppfattning att professioner ska få större inflytande på statlig verksamhet. Hon poängterar styrkan i professionella värderingar och är allierad med tjänstemän och övriga professioner inom staten. Detta skiljer henne från en del i den traditionella vänstern som hyst misstänksamhet mot professioner då de setts som representanter för överklassen.
På det sättet är hennes syn på staten lite socialkonservativ.
Mammas pojke.
Som äter nyliberaler till frukost.
Sommestad menar också att synen på marknadsstyrning inom offentlig sektor egentligen inte är någon renodlad vänsterståndpunkt, utan att synen på vikten av det allmänas bästa tidigare har funnits bland även borgerliga partier i Europa. Nyliberaliseringen under 80- och 90-talet radikaliserade dock borgerligheten och till ganska stora delar socialdemokratin och pressade in marknadstänkande där det inte passade, dvs. i offentliga institutioner. Vi ser ju nu hur t ex väghållning, snöröjning och järnvägstrafik håller på att skapa kaos under vinterhalvåret p g a nyliberalt flumtänkande på detta område.
Att Sommestad kallar sig socialkonservativ finner jag inte ett dugg märkligt. Hon placerar sig politiskt i mitten, ställer sig positiv till välfärdsstaten och en tydlig uppdelning mellan marknadssektorn och offentlig sektor. Det tycker jag är en pragmatisk och förnuftig hållning – på inga sätt någon vänsterradikal position.
För övrigt kunde man även placera Göran Persson i en sådan här röd socialkonservativ position.
Och vad är det som talar för att det skulle vara högern i vår tid som är socialkonservativ? Högern/borgerligheten består ju snarast av pragmatiska nyliberaler med marknaden och ekonomisk tillväxt som enda lösning. För en socialkonservativ är detta aldrig tillräckligt.
Det har alltid funnits socialkonservativa och kulturkonservativa strömningar inom socialdemokraterna. Parentesen var 70-talet när överklassradikalen Palme försökte stöpa om partiet till ett halkommunistiskt, vänstersocialistiskt radikalt flumparti. Under Erlanders, P A Hanssons och Göran Perssons ledarskap verkade socialdemokratin istället som en stabiliserande kraft i samhället.
Tack Red Tory för ditt bidrag. Intressant resonemang. Jag delar din syn på Palme. Du får ett hedersomnämnande för beskrivningen av hans mål med partiet: ”ett halvkommunistiskt, vänstersocialistiskt radikalt flumparti”. Likaså kritiken av hur det offentliga leker affär. Så långt är jag med.
Själv har jag svårt för att se hur sossarna ska kunna vara eller ha varit socialkonservativa. Både Erlander och Hansson var socialister, åtminstone i sin ungdom. Persson framförde väl inte så mycket ideologi ö h t. En socialkonservativ är en konservativ med lite tydligare hjärta. En socialist är en samhällsomstörtare, värdenihilist och auktoritetsnedrivare som läst en bok.
En vilja att höja skatterna gör en inte till konservativ. Inte ens socialkonservativ.
Hear, hear!
Dock ytterligare ett hedersomnämnande till Red tory som dessutom lyckades pricka in en av mina käpphästar, nämligen att socialkonservatism (ställd i förhållande till socialism och liberalism) ur vissa perspektiv kan ses som en mittenideologi; därmed inte glömt att liberalism och socialism i sina respektive utopistiska naiva strävande egentligen har mer gemensamt med varandra än med konservatism.
@Geronten,
Tack för hedersomnämnandet.
Du skriver: ”Själv har jag svårt för att se hur sossarna ska kunna vara eller ha varit socialkonservativa. Både Erlander och Hansson var socialister, åtminstone i sin ungdom. Persson framförde väl inte så mycket ideologi ö h t. En socialkonservativ är en konservativ med lite tydligare hjärta. En socialist är en samhällsomstörtare, värdenihilist och auktoritetsnedrivare som läst en bok.
En vilja att höja skatterna gör en inte till konservativ. Inte ens socialkonservativ.”
Ja, Hansson och Erlander var socialister. Eller åtminstone kan vi vara säkra på att de betecknade sig som socialdemokrater. Det gör dem ju inte till socialkonservativa, men deras politik bär drag av socialkonservatism: Folkhemstanken, enhetstanken (dvs. istället för radikal klasskamp ville man samarbete över klassgränserna) och betonandet av stabilitet och trygghet i samhället. Att betrakta dem som nihilister, samhällsomstörtare och auktoritetsnedrivare vore barockt. Var det något de inte var var det detta. Kom också ihåg IB-affären, där pragmatiska socialdemokrater bevakade kommunistiska elemente i samhället för att hålla koll på eventuella femtekolonnare. Det som Hansson, Erlander och till viss del Persson verkade för: stabilitet, motverkande av revolution och social oro, folkhemmet, frihet i ordning – allt detta finns även hos socialkonservatismen. Persson bröt även palestinaromantiken inom socialdemokratin. Som högersocialdemokrat tog han tydligt ställning för Israel och den judiska strävan samtidigt som han visade sympati för palestinskt lidande. Det är nog den enda socialdemokratiska partiledare jag sett i kippa. Det hedrar honom.
@Niclas D.
Tack även till dig för hedersomnämnandet. Det där med ideologi är lite klurigt. Jag har blivit alltmer skeptisk till ideologier den senaste tiden.
Vänster-högerskalan är inte längre tillräcklig för att beskriva en politisk position. Som jag ser det finns det en ekonomisk skala och en värdepolitisk skala. Idag går vi enbart efter den ekonomiska skalan för att dela in oss efter ideologi och partitillhörighet. Vänster betyder då således att man är för statliga ingrepp i marknaden, högre skattetryck och social rättvisa. Höger betyder då att man vill ha en mindre stat, lägre skattetryck och ser klyftor som olyckliga men ofrånkomliga – betoningen ligger på alla individers (teoretiska) möjlighet att lyckas lika bra som någon annan i livet.
Men om man, som jag, står till vänster på den ekonomiska skalan men till höger på den värdepolitiska blir det svårare. Var placerar man in sig då? SD passar i och för sig in här. Men jag är inte nationalist och det finns mycket av deras politik jag inte håller med om. Gamla centerpartiet (dvs. innan Maud Olofsson nyliberaliserade sönder partiet) passade in i denna modell. Så även en del högersocialdemokrater (ovan nämnda Persson och kanske även Pär Nuder).
I Kanada fanns tidigare en ”vänsterkonservativ” strömning vars anhängare kallades Red Tories och fanns i (nu nedlagda) Progressive Conservative Party. Där smälte ett värnande av välfärdsstaten ihop med en kulturkonservativ attityd. På senare tid har filosofen Phillip Blond i Storbritannien försökt föra fram en Red Tory-strömning, även om denna inte riktigt sammanfaller med ovanstående kanadensiska dito.
Själv tråkas jag ut av dagens blockpolitik. Ett teknokratisk, högerliberalt blått block där Arbete och Tillväxt dyrkas som religion och utan hjärta för samhällets svaga. Ett rött block, där en försvagad socialdemokrati genomgår en identitetskris och ett (post?-)kommunistiskt parti utan folklig förankring hänger sig kvar. De gröna skulle kunna vara intressanta, men är lite väl vänsterliberala i värdepolitiken för min smak. Det krävs ytterligare rörelse mittåt för att de ska bli intressanta för mig.
Enbenta ideologier som liberalism (Frihet!) och socialism (Rättvisa!) lockar mig inte. Jag söker synteser. Yin och yang för att vara klychig. Men vi människor är komplexa och bör representera oss själva genom en komplex form av politik. Det hade varit mer sanningsenligt än dagens starkt förenklade alternativ.
Tillägg: jag definierade bara den ekonomiska skalan i inlägget ovan. Glömde definiera den värdepolitiska.
Om man står till vänster i den värdepolitiska skalan står man för saker som livsstilsliberalism, identitetspolitik (sexuell, kulturell och religiös), mångkulturalism, värderelativsm, kulturrelativism, betoning på rehabilitering snarare än bestraffning inom i kriminalfrågor, färre poliser och mer social förebyggande åtgärder för att bekämpa brott, litet eller inget militärt försvar.
Står man till höger värdepolitiskt innefattar detta saker som kritik av mångkulturalism (dock kan man vara positiv till pluralism – enhet i mångfald är devisen), strävan att skapa social sammanhållning i samhället, lag och ordning, stark rättsstat, skärpta straff för grova våldsbrott, större ordning i skolan, stärkt civilsamhälle, stärkt samhällsetik, demokratisk patriotism, balans mellan rättigheter och skyldigheter.
Nåt sånt.