Klassanalys och sossefloskler (C)

Centerpartiets ekonomisk-politisk talesman, Annie Johansson, av många ansedd som nästa partiledare efter Maud Olofsson, har idag skrivit ett debattinlägg i DN. Johanssons övergripande tes är att svenska folket måste spara mer och att centerpartiet har politiska förslag för att främja ökat sparande.

Naturligtvis måste de gamla strävsamma dygderna från bondesverige åter tas till heder. Vi har varit ett sparande folk. Men det var några årtionden tillbaka. Och några sosseregeringar.

Det här skriver inte Annie Johansson rakt ut, men som vanligt är det sossarnas fel. Det är sossarna som gjort svenska folket mer beroende av offentliga transfereringar än av eget sparande. Det är sossarna som velat utradera den gamla svenska arbetar- och bondemoralen att göra rätt för sig och inte ligga samhället till last. Det ansågs nämligen av partistrategerna på 1950- och 60-talen vara orättvist att vissa hade pengar på banken och inte andra. (En alternativ väg hade naturligtvis varit att hjälpa små- och medelinkomsttagare att spara, de också. Men sossar vill inte lyfta, de vill trycka ner.) Det ansågs dessutom vara osolidariskt att lita till sig själv snarare än till det allmänna. En sådan ordning måste man ju ändra på. Och på så sätt blev svenskarna det folk med minst eget sparande i hela världen. Och den som inte har någon ekonomisk buffert, i ett samhälle som dessutom medvetet försvagat familjebanden, blir en otrygg och en av det offentliga beroende människa. I detta Sverige kom Försäkringskassan att hamna mitt i byn, i stället för kyrkan.

Men ett eget sparande är oerhört viktigt för självkänslan. Ett eget sparande innebär egen trygghet och kan utgöra grunden för egna beslut. Ju fler som känner att de hellre litar på sig själva än till det offentliga, desto starkare och friare blir vi allihop. Så ett ökat sparande är nödvändigt för hela samhället. Ett ökat sparande har dessutom ett värde i sig. Att inte leva ur hand i mun utan att sätta undan lite för kommande tider är en dygd. Svenska folkets låga sparkvot är sammantaget ett stort politiskt och mänskligt problem.

Det här vill Centerpartiet ändra på. Och det låter väl som en god ambition. Men vilka argument använder då Annie Johansson för att propagera för ett ökat sparande? Jo, Johansson gör en klassisk marxistisk klassanalys och spär på med den gamla vanliga sosseretoriken om att ”minska klyftorna i samhället”. Snacka om att ha fullständigt accepterat socialisternas och vänsterns språkbruk och samhällssyn!

Sverige är redan idag världens mest jämlika folk. Vi har redan världens mest utplattade inkomstfördelning. Vi har redan det mest progressiva skattesystemet i världen. 99 procent av oss tillhör redan medelklassen, i den mån man överhuvudtaget kan använda klassbegreppet. Så det är inte mer jämlikhet vi behöver. Det är inte där skon klämmer. Så, snälla Centerpartiet, använd inte sådana argument.

Vad Sverige behöver är mer av individuell självständighet och frihet. Vi behöver fler egna små och medelstora företagare. Vi behöver en syn på individ och familj som något annat än den som försäkringskassan eller socialen definierar. Vi behöver fria och självständiga familjer som kan och vågar fatta egna beslut, utan att behöva snegla på politiska beslut om a-kassa eller prisbasbelopp. Och detta borde naturligtvis ett borgerligt parti tala om för svenskarna. Inte gå i sossefällan och snacka om att minska klyftorna i samhället. Det är ovärdigt ett borgerligt parti och det är ovärdigt Centerpartiets rötter av självägande bönder och fria odalmän.

Nu har jag varit lite orättvis mot Annie Johansson. Annie använder bra argument också. Hon är en bra borgerlig politiker och är säkerligen väl lämpad som ny partiledare för Centern, när den dagen kommer. Jag skulle bara önska att borgerliga politiker, särskilt de yngre, kunde frigöra sig från sosseretoriken och hitta ett eget språk. Ett borgerligt språk fritt från sossefloskler. Gör det Annie och du vinner nya väljarskaror, det är jag säker på.