Under vintern har vi alla kunnat följa den galldoftande debatten efter Bengt Ohlssons numera ökända utläggning om vänsterns åsiktshegemoni i kultursverige. En av de mer famösa reaktionerna på de ohlssonska sanningarna stod väl Maria Sveland för? Maken till inskränkt pjämmel får man leta efter. Samtidigt ger hon oss en intressant inblick i hur diskussionerna måste låta kring middagsborden i bostadsrätterna i det burgna men vänsterintellektuella Södermalm.
Den som till exempel säger att Göran Hägglund är samma andas barn som Anders Behring Breivik och at han därmed är delaktig i skulden för massmordet på Utöya, är naturligtvis inte bara ett politiskt miffo, utan borde av ren genans inte ens få in en insändare i de stora drakarna. Att inte någon ur kulturvänstern gått ut och tagit avstånd från Maria Svelands drapa tror jag säger mer om nivån på åsiktsförtrycket inom vänsterkollektivet än om den faktiska opinionen.
Men en sak kan i alla fall man konstatera. Så här brukar inte vänstern uttrycka sig. Så här desperat brukar det inte låta. Om man på allvar menar att alla till höger om Gudrun Schyman är massmördande nazister har debatten gått så långt att det inte längre är en debatt. Det är inte ens smutskastning. Det är ren och skär desperation. För vad ska de nu ta till? När någon väl kallats för Hitler och nazist finns inget kvar. Då är det slut.
Jag tror det bara är en i raden av effekter av valvinsten 2006. Allt är Reinfeldts och Alliansens förtjänst. Då påbörjades den tysta borgerliga revolutionen av Sverige. De tidigare genvägarna till kulturdepartementet är stängda. Professorstitlarna har i stort sett tagit slut. Konstnärslönerna borta. För även kulturområdet har ju börjat öppnas upp och de som tidigare satt i orubbat bo vid köttgrytorna känner de nya vindarna blåsa. Och de gillar det inte. Palmeadeln ser sin tid utmätt och nu ylar vargarna allt mer desperat.
Vi som ogillar kulturrelativism, genusteorier, ”provocerande installationer”, ”modiga nytolkningar” av gamla operaföreställningar eller heretiska bilder av Vår Herre i Uppsala Domkyrka, vi väntar tålmodigt vid sidan av scenen på nästa akt i pjäsen Vänstern dödsryckningar. Ty vänsterns död nalkas. Det är bara en tidsfråga. Maria Svelands krokodiltårar bådar en ny tid för svensk kultur. Och det är i denna nya fria och goda tid som våra barn kommer att växa upp. Så vi gråter inte. Vi ler förnöjt och ser framtiden an med tillförsikt.
PS. Ni som ännu inte läst Bo Rothsteins kommentar till debatten bör göra det. DS.
Commo
