I DN idag kan man läsa om hur två ensamstående vita svenska kvinnor i det rika Sverige köper sina levande dockor att leka mamma-barn med från Kina och Vietnam. Lyckligt, omtumlande, världen stannar, berättar en av de nyblivna ”mammorna”. Hur de adopterade barnen mår berörs endast flyktigt. ”- Jag tror att det kommer perioder i hennes liv då det kanske kan kännas sorgligt för henne.”
Jag blir oerhört illa berörd av sådana här historier. För jag undrar, vems behov är det som ska tillfredställas? Är det ett barns behov av en fullt funktionerande familj med både en mamma och en pappa (kvinnlig och manlig förebild)? Som det är stadgat i deklarationen om de mänskliga rättigheterna? Knappast. Ensamstående adoption är i det närmaste unikt för Sverige. I de flesta länder får man inte adoptera internationellt som ensamstående.
Däremot räcker det tydligen med att vilja ha barn. ”Charlotte var 39 år och hade längtat efter barn länge. -Jag hade ingenting annat än barn i tankarna.” Nej, i Sverige är det den vuxnes behov som ska tillfredställas. Det är den vuxnes önskan som ska uppfyllas.
Och kom inte dragande med att det är mycket bättre för barnen att växa upp i Sverige. Alla barn vill växa upp med sina föräldrar. De struntar i materiell standard så länge de känner samhörighet med nära och kära i sitt eget sammanhang. Men varför fråga barnen? Det finns högre värden. Den rika vita kvinnan i västvärlden vill köpa blöjor och barnkläder på HM. Sånt går före.
Groteskt.
Commo
Pingback: I Sverige räcker det tydligen med att man vill ha barn « Pinglans Tankar – den ej politiskt korrekta bloggen