I stort som i smått delar jag KD-ledarens uppfattning. Det är föräldrarna som har ansvaret för barnens TV-spelande. Inte politikerna. Naturligtvis ska det gemensamma göra allt för att stötta där det brister, men ansvaret för ett barns grundtrygghet, kan aldrig ersättas med kommunanställda tjänstemän. Om nu någon fortfarande tror det.

Så långt allt väl. De flesta ser väl på detta på samma sätt som Hägglund. Politikens insteg på bredden i privatlivet har väl hejdats något sedan 1970- och 1980-talens framgångsrika intrång. Mycket talar också för att allmänhetens förtroende för politikers och offentliganställdas möjligheter att ställa livet tillrätta, har minskat betydligt. Är kanske KD-ledaren den i svensk politik som tydligast talat om politikens gränser och individens eget ansvar?

Men vad har det gett för utslag i opinionen? Inget som helst. I den mån opinionskurvorna alls rör sig, är det nedåt för KD. Folk verkar inte vilja stödja partiet trots att det rimligtvis torde finnas en bred uppslutning kring många av profilfrågorna. Jag tror det måste till en förändring, Och det har jag trott länge.

För det första måste Göran Hägglund bli bättre att prioritera mellan å ena sidan verklighetens folk/uppvärdering av familjen/frihet under ansvar och å andra sidan socialpolitik/förbud mot det ena och det andra/vissa religiösa minoriteter i partiet. Det valet borde rimligen vara lätt.

För det andra bör han bli bättre på att föra ut detta budskap i medierna. Strunta i att någon skör folkpartist kan hota med att lämna regeringen eller någon småleende moderat med hästsvans försöker lägga munkavle på småpartier. Trumma ut budskapet att Kristdemokraterna är ett konservativt parti med frihet, familj, flit och företagsamhet som ledstjärnor. Att man sedan behöver kompromissa i en koalitionsregering är en annan sak.

För det tredje måste förbudsivrare, nykterhetsvänner, frimicklare och andra skönandar vädras ut ur partiet. Nu när moderaterna övergett högern och blivit ett sosse light och MUF på allvar talar om förändring av statsskicket (det är sant, kolla här), måste det finnas åtminstone en röst i politiken som visar på alternativ till höger.

Jag hoppas fortfarande på att KD kan fylla den luckan. Antingen med nuvarande partiledare eller med någon annan.

Och kom sedan tillbaka hit igen.

Det kan säkert ligga mycket i detta. Men Försvarsmakten och dess självutnämnda beskyddare borde samtidigt begrunda det faktum, att även om en inställd övning kanske sparar några tiotals miljoner kronor, köper Försvarsmakten samtidigt konsulter för, håll i er nu, ca 3 000 miljoner kronor per år.

I de flesta verksamheter köps konsulttjänster i syfte att kunna lösa en välavgränsad uppgift under en välavgränsad tid, utan att behöva ingå arbetsrättsligt långsiktigt bindande anställningsåtaganden. Med konsulter ges alltså – i princip – möjligheten att säga upp ett uppdragsförhållande med betydligt kortare varsel än vad som gäller för en vanlig anställd. Jag tycker att Försvarsmakten borde utnyttja denna möjlighet i mycket högre grad än vad som idag är fallet.

Skulle Försvarsmakten exempelvis minska sina konsultkostnader med säg, endast 10 procent, hade finansieringen av ett par-tre större övningar redan varit i hamn. Per år. Och detta utan att svenska skattebetalare skulle behöva skjuta till en krona.

Jag är en stark försvarsvän. Jag menar att det militära försvaret av vårt fosterland är en av statens allra viktigaste kärnuppgifter. Men detta betyder inte nödvändigtvis att jag i varje givet läge är för höjda försvarsanslag. Först måste Försvarsmakten se till att använda tillgängliga medel på ett mer effektivt sätt. Sedan kan vi börja diskutera höjda anslag.

Trots den mediala rapporteringen är Visby inte huvudsakligen till för politiker eller stockholmsbrats. Till Visby vallfärdar hundratusentals turister och historiker från när och fjärran för att få uppleva den unika medeltida miljön. Det finns många anledningar för oss att vara stolta över Visby och den unika kulturella miljön som vi där kan få uppleva.

Denna uppfattning verkar dock inte DN:s Mats Areskoug hysa. Under rubriken ”Osevärdheter” beskriver han ett besök i Visby. Muren är mäktig, men utan andra konstnärliga utsmyckningar än två stark eroderade borgaransikten, skriver han. Rätta mig gärna om jag har fel, men som jag ser det är muren en försvarsanläggning. Ett sätt att skydda staden från inkräktare. Den behöver strängt taget ingen annan ”utsmyckning” än torn, skyddsvallar och sten. Och vajande banér.

Möjligen överreagerar jag, Mats, men jag är så oerhört trött på svenska journalister som skriver ner Sverige, svensk historia och svenska kulturmiljöer. Kan ingen av er åtminstone försöka lägga lika mycket kraft på att förstå och förundras över vår eget land och vårt eget ursprung som ni lägger på att förstå andras kulturella bakgrund. Eller är det för mycket begärt?

En sakfråga gäller slotten. Kungen äger inte de kungliga slotten. Han disponerar dem. Det är staten, vilket väl i någon mening ska innebära vi alla, som äger de kungliga slotten. I mitt Sverige borde naturligtvis HM Konungen vara slottsherre och själv äga och bebo de kungliga slotten. Men nu är monarken fråntagen äganderätten av slotten sedan Gustav IV Adolfs tid, så man får väl erkänna att nuvarande ordning äger viss hävd, trots allt.

Oavsett, uppmanar jag er alla att läsa Brita Svenssons artikel om de kungliga slotten och dess användning på Expressens webbplats här.

Efter lite övervägande föll valet på Grenson. Många skokunniga skribenter på nätet hade endast gott att säga om märket och om kvaliteten på produkterna. Loake har av någon anledning sämre rykte. Köpet gjordes via den engelska skosajten shoenet.co.uk där skorna var billigast. Grenson, liksom många skomärken i England, försäljs på många sajter på nätet. Det är bara att söka sig fram efter det bästa pristet. Notera dock att utbudet av storlekar och lädertyp kan variera hos de olika återförsäljarna. Inklusive frakt kostade mina nya brittiska broguekängor knappt 1 900 kronor. Pundet är lågt och affärer med engelsmännen är därför mer fördelaktiga än på många år.

Naturligtvis är det ett risktagande att köpa skor för nästan tvåtusen kronor på nätet från en helt okänd nätbutik. Förutom den ekonomiska risken är detta med storlekar och läster en oroskälla. Minst sagt. Det man kan göra är att pröva skor av rätt märke hos en skohandlare där man bor. Inte fullständigt hederligt gentemot den kämpande småföretagaren kanske, men för en gång skull råder köparens marknad så det gäller att passa på. Marknaden känner inga dygder. Den som ändå inte känner sig bekväm med detta tillvägagångssätt kan ofta luta sig mot de generösa bytesregler som många näthandlare tillämpar. Kolla därför reglerna för respektive sajt noga.

Nåväl. Så här ser de ut. Som framgår av bilden, som är tagen hemma i hallen, har jag låtit en skomakare anlägga gummisulor för ökad användning i den frostiga och höstblöta Nord. Därmed är höstvåndan över. Jag fattade beslut om skoköp. Sällan har kombinationen av nytta och nöje varit så vacker.

Rubriken på dagens lilla artikel om vad Kungen sagt om utvecklingen i Grekland är talande: ”Kungen sågar Grekland”. Helt uppenbarligen saknar rubriksättaren omdöme och känsla för proportioner. Kungen sågar inte Grekland. Han säger bara det alla insatta bedömare redan sagt. Att Greklands premiärminister Papandreous utspel att anordna en folkomröstning om det stora europeiska hjälppaketet i grunden är en dålig idé. Eller, förresten, Kungen säger inte ens det. Kungen säger att han är oroad över utvecklingen i Grekland och att det är många som har svårt att förstå sig på förslaget om folkomröstning. Ingen sågning av Grekland, således. Snarare en rätt hovsam ton. Om uttrycket tillåts.

Vi vet idag att Papandreou tog tillbaka sitt folkomröstningsförslag. Så Kungen fick rätt. Men det är det väl ingen som gör någon rubrik av, kan man tänka.

Läs gärna artikeln i SvD här.

Nå, vad ska man då tycka om detta? Vilken väg bör Kristdemokraterna välja? Ja, själv tycker jag att det är rätt enkelt. För mig är det viktigare att partiet väljer rätt väg politiskt än väljer rätt partiledare. För oavsett partiledare måste det vara tydligt för väljarna varför man på valdagen ska rösta på KD och inte på något av de andra partierna. Det är bara det det hela handlar om. Att få väljarnas förtroende i allmänna val. Inget annat. Så hur gör man det?

Genom att kompromissa bort alla sina grundläggande värderingar och modernisera partiprogrammet till oigenkännlighet? Genom att paketera idéerna på ett nytt och smakligare sätt? Genom att välja en partiledare som är ung och som ”går igenom rutan”? Eller handlar det om att vinna väljarnas förtroende genom att föra en trovärdig och konsekvent politik? Och genom att våga stå för sina idéer?

Jag är helt övertygad om att Kristdemokraterna kan bli en stark borgerlig kraft i svensk politik. Kanske inte statsbärande, men en relativt stark borgerlig röst med omkring 15 procent av väljarkåren bakom sig. Men då måste man slakta ett par heliga kor. Och släppa taget om frikyrkorörelsen. Ty det enda som håller kvar partiet kring fyraprocentsspärren är kombinationen av extremt frikyrkoparti och välmenande förbudsparti. Jag uppmanar partiledningen att lyssna på FFFF-rörelsens budskap. Bygg vidare på resonemanget om ”verklighetens folk” och politikens gränser. Fokusera på egenmakt, familjemakt och sluta tro på offentliga lösningar på allsköns problem.

Samtidigt med detta borde man utnyttja det faktum att Sverige idag ser annorlunda ut än på Alf Svenssons tid. Det finns en växande väljargrupp som få borgerliga politiker verkar bry sig om, men som KD borde göra till sin. Invandrarna. I denna visserligen heterogena grupp finns en tro på familjen, på företagande, på frihet och på Gud som vida överstiger den vanliga svenskens. Om KD kunde ta några extra röster i den här gruppen skulle det även tjäna Alliansen, eftersom så många invandrare idag röstar på Socialdemokraterna.

Även om Mats Odell blir vald till ny partiledare kommer han att vara en övergångslösning. Jag vill se ett generationsskifte. Jag vill se Charlie Weimers eller Jessica Nyberg som ny partiledare. Jag vill se ett nytt och självsäkert konservativt parti som vågar stå för dygder, frihet och familjevärderingar även då sådana anses otidsenliga. Men jag vill inte att Pingströrelsen eller Livets Ord leder den förändringen. För då vore partiet fullkomligen dödsdömt.

Se några länkar i ärendet: DN, SvD och Expressen.

Nå. Det är höst. Och hösten kräfva kraftigare skor. Eller snarare kängor. Så denna höst ska jag köpa mig ett par trevliga kängor. Mina vanliga skor kommer, ju längre hösten går att tvingas stå ut med alltmer regn och kyla. Och det vill jag bespara dem. Vinterskorna, som jag brukar använda, är fortfarande för varma och de galoscher som finns i handeln nuförtiden är inte vackra, även om de anses vara praktiska. Så efter lite sökningar på nätet har jag fastnat för två liknande par klassiska brittiska skinnkängor, mellan vilka valet nu står. Och det valet tänkte jag lämna över till mina läsare.

Först har vi ett par från engelska Grenson. Kängorna heter Sharp. Ljust läder i klassiskt brougemönster. Kan beställas med gummisula, vilket gör att skon passar både höst och vår. Torde funka till kostym. Åtminstone lika bra som vilken vintersko från Skopunkten som helst. Priset kanske är en variabel? På många engelska skosajter säljs de för 175 pund. Inklusive transportkostnader kanske slutsumman blir drygt 2000 kronor. Vilket måste anses vara fullständigt rimligt för en så högkvalitativ skoprodukt. Eller hur?

Det andra paret är från Loake. Bedale heter dessa kängor och är av ljust kalvläder. Liksom Sharp har Bedale vackert brougemönster i klassisk engelsk stil. Även denna sko finns med gummisula och det är det som jag vill ha och behöver. I mina ögon en mycket snygg sko. Bedale är lite finare och av lite bättre kvalitet. Därför är också priset lite högre. Grundpriset verkar ligga strax under 200 pund. Med transport kanske vi landar på ca 2400 kr, men det är fortfarande ett bra pris för en riktigt fin känga.

Så nu står valet mellan dessa två. Vilket par ska jag köpa?

Nå. Så vad skulle syftet vara med att återinföra studentexamen? Ja, Centern har säkert sina argument. Utbildningsministern och lärarfacken likaså. Vi måste höja skolans status. Sverige måste bli ett land som kännetecknas av hög utbildningsnivå och världsledande forskning. Betygsinflationn måste hejdas. Våra företag måste få kompetenta medarbetare, så vi klarar den globala konkurrensen. Effektivitet. Produktion. Output. Yada, yada.

För mig finns helt andra värden med en återinförd studentexamen. Visst vore det bra om den svenska gymnasieskolan tog ett rejält kliv från sossarnas flumskolan och mot en mer klassiskt kunskapsfokuserad skola. Men det kan man säkert göra utan att återinföra studentexamen. Med mycket bättre lärare, höga studiekrav och ordning och reda kommer man långt.

Nej, den stora vinsten vore förstås ett återinförande av traditionen med en riktig och klassisk studentexamen. Inrättandet av passageriten med stort P. Dagen då den unge gymnasisten tar klivet in i akademiens värld och med den snart 200-åriga vita mössan på huvudet visar omvärlden att här kommer en student. En riktig student. För mig är det ceremonin som utgör det egentliga värdet av en återinförd studentexamen. Ty med ceremonin följer stoltheten, självkänslan och värdigheten. Mycket kan man säga om dagens unga gymnasieexaminerade, men värdighet är inte det första man tänker på…

Något säger mig dock att om – för det är långt kvar innan vi åter har en studentexamen i detta land - denna reform genomförs, kommer den att vara genusifierad och mångfaldigad till oigenkännlighet. Kvoter, undantag, politiskt korrekt utformade frågor och cencorer utsedda av elevråd kommer troligen sammantaget att göra kaffeved av även denna potentiellt fina borgerliga reform.

Låter jag negativ? Butter? Gubbig? Måhända. Men minns mina ord den dagen då republikanen, feministen och galenpannan Birgitta Ohlsson, ny borgerlig utbildningsminister 2016, presenterar propositionen om ”Nytt examinationsförfarande vid gymnasieexamen. En examen för alla.”

Jag ryser redan.

Några länkar: Expressen skriver om nyheten här. SvD skriver om studentexamen i Finland här. SvD sammanfattar kommentarerna här. SvD skriver om lärarfackets synpunkt här.