Det där svårfångade med kungligheter

I dessa republikens dagar, då vi som älskar Sverige nästan dagligen tvingas försvara det självklara i den tusenåriga monarkins existens, är det extra behagligt för ögat att i SvD läsa Thomas Gürs reflektioner från 6 junifirandena i Malmö.

Som ni säkert redan läst någon annanstans höll HKH Prins Daniel ett tal vid välkomnandet av nya svenskar på nationaldagen vid operan i Malmö. Alltså, håll i er nu. En svensk kunglighet – visserligen inte född kunglighet, men ändå – håller det välkomnande talet på nationaldagen och förklarar på ett enkelt och klart sätt den svårfångade betydelsen av medborgarskap. Och jag vill citera Hans Kungliga Höghet:

Att vara svensk, det är att dela ett språk, det är dela en plats på jorden, och det är att dela en gemenskap. Ni får nu som svenska medborgare ett ansvar för denna gemenskap, och jag vill uppmuntra er att ta detta ansvar på allvar.

Stora ord. Och sanna, goda och sköna ord. Språk, gemenskap, ansvar, allvar. Vi som är konservativa älskar sådana ord. Och dess innebörd. För det ligger politik i de där orden. Det har det alltid gjort. Men, kanske någon undrar, ska inte kungahuset vara opolitiskt? De ska väl bara vinka och klippa band? Och sitta på sina slott och äta praliner?

Men här står ändå en svensk kunglighet och håller tal på nationaldagen till de nya svenskarna om gemenskap och allvar. Och vad händer? Ingenting. Var är drevet? Var är de politiskt korrekta bandhundarna som ska dra ut till demokratins försvar? Var är häcklarna, mobbarna och värdenihilisternas alla smutskastare? Kom igen, Peter Althin! Är inte ”demokratin och folkstyret” värt att försvara längre? Var är principerna?

Det är tyst. Men en sak är säker. Thomas Gür gillar Prins Daniels tal. Och att det är en kunglighet som framför det. Och han använder stora ord. Han med. Jag citerar:

Så allra helst statschefen eller medlemmar i hans familj – de representerar en institution som tydligt utgör en länk mellan nutid och förfluten tid och som personifierar nationen och känslan för det gemensamma.

Ja. Precis. Just det. Det är ju det som vi monarkister sagt jämt. De kungliga för med sig något mer än politikern. En folkvald politiker har – i bästa fall, men ofta inte ens det – en majoritet av väljarna bakom sig. Och kan därmed fatta politiska beslut i folkets namn. Men en kunglighet representerar något annat. Något som en politikern varken kan eller ska representera. Och det är gemensamma, över alla gränser i tid och rum. Här har monarkin en viktig roll att spela. Särskilt i Sverige, där det sammanhållande gemensamma kittet medvetet har underminerats under 1900-talet.

Något säger mig att HKH Prins Daniel kommer att få hålla många fler tal i framtiden. Ty få kan fylla ett officiellt tal med värme, kärlek och medmänsklighet som han. Jag hoppas därför att kungahuset drar nytta av sitt nytillskott. Det skulle hela Sverige tjäna på.

Fråga bara någon av de som var med i Malmö, på nationaldagen, den 6 juni 2012.

Annonser
Det här inlägget postades i Kulturkonservatism, Monarkin, Politik och ideologi. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s