Var är högerpolitiken, Kristdemokrater?

Trogna bloggläsare vet att jag inte är medlem av något parti. Har aldrig varit och kommer troligen aldrig att bli. Men, man kanske borde utvecklas lite? Så akt och mening att granska det parti som står mig närmast ideologiskt, Kristdemokraterna, tittade jag lite snabbt hur partiet presenterar sig på sin hemsida och fann följande:

 ”Vi Kristdemokrater ser tre stora utmaningar de kommande åren. Fler jobb och en stabil ekonomi, utvecklad kvalitet i välfärden och att kunna vidga enskilda människors och familjers makt över vardagen.

Låt familjerna bestämma mer
• stoppa förslagen om tvångsdelning av föräldraledigheten
• förenkla och förbättra föräldraförsäkringen
• fördubbla vårdnadsbidraget och inför det i hela landet

Trygg vård och mer respekt för våra äldre
• fortsatt sänkt skatt för pensionärer
• värdig omsorg för våra äldre
• fortsatt minskade vårdköer och max fyra timmars väntetid på akuten
• utveckla vårdvalet

Fler företag ger fler jobb
• värna arbetslinjen och ökade insatser för att hjälpa den som är arbetslös att hitta ett jobb
• främja företagsamheten genom fortsatt regelförenklingsarbete, ökad tillgång till riskkapital och sänkta arbetsgivaravgifter för främst mindre företag.”

Jag gillar de tre inledande ambitionerna (ekonomi, kvalitet i välfärden och makten över vardagen) men, sedan när det kommer till vad man vill göra konkret åt detta, blir jag mindre imponerad.

  1. Hur menar Kristdemokraterna att familjer och den enskilde får mer makt om lösningen är högre, politiskt styrda och av det offentliga administrerade bidrag? (vårdnadsbidrag) Lösningarna handlar dessutom bara om förändringar inom dagens system (föräldraförsäkringen), inget om hur hela samhället ska förändras så att staten/kommunen kan dra sig tillbaka från vanliga familjers liv.
  2. Sänkt skatt för pensionärer är fullkomligt idiotiskt. Särskilt som man fem rader längre ner säger sig vilja värna arbetslinjen. Det håller inte ihop. Ska pensionärernas skatt sänkas – vilket är en fullständigt rimlig politisk uppfattning – måste man argumentera på annat sätt. Då gäller inte arbetslinjen längre. Rimligt vore ”alla ska ha samma skattesats, även de som inte arbetar”. Men då får man argumentera emot jobbskatteavdraget och istället föreslå en allmän sänkning av skatten. För alla.
  3. Sedan saknar jag svar på frågan ”Varför?”. Varför är det bra att sänka skatten? Varför är det bra att få tid till barnen? Varför ska de enskilda bestämma mer över sin vardag? Varför är det bra med livskraftiga, mindre företag? Om svaret endast är för fler jobb, för ökade skatteintäkter eller för att barnen mår bra av att vara med mamma och pappa, är Kristdemokraterna inte ett konservativt parti. Knappt ett borgerligt. För tänk om det går att bevisa att barn mår bättre på dagis än hemma hos mamma? Vad ska KD tycka då? Ska vi införa förskoleplikt för alla? Eller om lägre skatter inte ger fler jobb. Kommer Kristdemokraterna då att föreslå högre skatter?

Hela effektresonemanget är nämligen livsfarligt. Det som den enskilde tjänar av sitt arbete är inte en potentiell skatteintäkt, det är inte statens pengar. Har man den uppfattningen är man en socialist. I bästa fall. Men Sverige har väl knappast behov av fler socialistiska partier? Kan vi inte åtminstone få ett borgerligt parti? Jag hade hoppats att Kristdemokraterna var detta parti.

Som jag ser det ligger problemet för Kristdemokraterna i att man inte vet varför man har viss politik. Eller så vet man det, men vill inte skylta med det.

Om man inte vet varför man har viss politik, bör man inte söka valmanskårens förtroende i nästa val. Man har inte i politiken att göra, helt enkelt. Man borde istället sätta sig ned och fundera en vända till. För de ovanstående punkterna förskräcker. Eller så tar partiets hela politik sin utgångspunkt i de problem som några få barntäta, frikyrliga familjer i Uppsala upplever och försöker rätta till dem (högre bidrag till hemmamamman eller fler månader hemma med barnen). Oavsett är det ingen grund för ett rikstäckande, seriöst menat högerparti.

Om KD på allvar vill bli en politisk kraft att räkna med måste man börja tänka i andra banor, och jag vet att det finns folk i partiledningen som insett detta. (Heja, Charlie Weimers!) Utgångspunkten för detta nytänkande ska vara att se vanliga, friska, vuxna, arbetande svenskar som tillräkneliga. Som just vuxna. Vanliga svenskar som jobbar, är föräldrar och betalar skatt har inget behov av politiskt styrda åtgärder som genomsyrar vardagen. Vanliga svenskar behöver ingen skattefinansierad, ideologiskt motiverad, offentlig överbyggnad överhuvudtaget.

Och det är här jag tror Kristdemokraternas opinionsproblem ligger. Man blir bara ytterligare ett (fast konstigt) välfärdssosseparti. Men något sådant behövs inte. Och det känner väljarna. Göran Hägglunds tal i Almedalen gav dock prov på nytänkande. Likså hans debattinlägg samma dag i SvD. Hans tal om ”Verklighetens folk” härom året är ytterligare ett exempel på att det finns framtidshopp för partiet. Synd bara att det ska vara så svårt att omsätta detta i konkret politik.

Jag inser att min granskning av partiets politik är ytlig och inte räcker som grund för val av parti, men tyvärr måste man vara bättre på att argumentera för sin politik än så här om man ska kunna rekrytera nya partimedlemmar där det nu är tomt i svensk politik. Till höger. Läs även Roland Poirier Martinsson om denna potential.

Annonser
Det här inlägget postades i Politik och ideologi. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s