Så var det dags igen. Nästa gäng kungahånare tar plats i det offentliga ljuset. Med stöd och uppbackning av Republikanska föreningen samt med publicistisk plats i Magasinet Filter ska monarken återigen löpa gatlopp, hudflängas och skrattas åt. DN skriver om det här. I förhoppningen att de skrivit höstens stora bokbomb beskriver författarna Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer med knappt återhållen förtjusning hur de med journalistisk frenesi kommit allt närmare de snaskigare detaljerna i kungens privatliv.
För det är det det hela handlar om. Att gräva fram så mycket antydda snaskigheter och horhistorier som det bara är möjligt. Inget är för privat och inget är heligt: ”Jag är nästan beredd att säga att kungen aldrig kan vara privat. Okej, han kan vara det i sängkammaren med sin hustru. Vad de har för roliga lekar för sig där, det skiter jag i. Nästan, i alla fall.” som Raucher uttrycker det.
Det är lågt, vidrigt, spekulativt och naturligtvis ärekränkande. Och dessutom helt onödigt.
Om Republikanska föreningen och dess hantlangare i pressen själva får berätta varför deras krig mot vår statschef är så viktigt brukar de genast prata om demokrati, om mänskliga rättigheter och om jämlikhet. Naturligtvis är detta lögn. Förbannad lögn. De bryr sig inte det minsta om demokratin i Sverige. Det är inte därför de glöder av hat. För vilket hot utgör egentligen det monarkiska statsskicket mot vår demokrati? Naturligtvis inget alls. Noll.
Svenska folket gick till val härom söndagen. Det stod inga kungliga trupper och hindrade oss. Det gjorde det inte 1914 heller. Och inte på 1800-talet heller. Så länge svensk allmoge har haft säte och stämma i riksdagen har svenska folket – mer eller mindre – haft rätt ”att taga och vräka konung”, som det hette i äldre grunder för statskicket. Det ligger i vår tradition. Så har vi alltid gjort. Det finns ingen principiell motsats mellan monarki och folkstyre. Däremot finns det ett historiskt väl belagt samband mellan enpartistater, utsugning av folket, avskaffade mänskliga rättigheter och republik. De senaste hundra årens alla diktaturer har i stort sett samtliga varit republiker.
Och dessutom, om republikanerna nu verkligen ville genomdriva förbättringar av den svenska demokratin, varför ger de sig då på en institution som inte har någon politisk eller ekonomisk makt? Varför då inte ifrågasätta det märkliga i att en moderat (nuvarande talman) ska be en annan moderat (nuvarande statsminister) att bilda regering? Finns det inget principiellt problem här som en sann demokrativän hellre borde ägna sin tid åt, än att sprida skvaller och allsköns snaskigheter som inte har någon betydelse överhuvudtaget?
Så det handlar inte om demokrati. Det handlar om mobbing. Det är inte finare eller svårare än så.
Uppdatering i november: Nu kommer boken ut och diskuteras på många platser: Exempelvis Här, här och här.
Commo
Tronen, altaret och svärdet 
det finns en majoritet i riksdag även efter det här valet som vill, enligt sitt eget partiprogram, avskaffa monarkin (v;mp;s;fp) och det har funnits en majoritet för detta i över 70 år, ändå så avskaffas inte monarkin och detta är ett bevis på att monarkin är folkligt och demokratiskt förankrat, för trots det att vänsterns och den s.k. kulturelitens önskemål att avskaffa monarkin är mycket starkt är deras makthunger starkare och eftersom de vet att varje försök att avskaffa eller inskränka monarkin kommer att straffa sig, såsom det gjorde efter förändringarna efter valet 73, så låter de monarkin avar i fred, så länge…
under tiden fortsätter kampanjen med böcker, debattprogram och annat för att s.a.s. fortbilda ”pöbeln” så att det blir möjligt att avskaffa monarkin i framtiden
Tack Colette för ditt bidrag. Det finns många bevis för monarkins folkliga förankring. Du tar upp ett. Problemet är att det inte finns någon står på monarkins sida i debatten. Media ger intrycket av att det är alla mot Kungen. Vi som vill bevara, och kanske till och med förstärka, monarkin har varit alltför passiva. När debattprogram på TV tar upp monarkin så får äldre herrar ur Rojalistiska föreningen representera monarkins bevarande. Med sådana vänner behövs inga fiender. Ett annat problem är att ingen förmedlar det som kungahuset gör. Det är bara klänningar, snabba bilar, lyxiga semesterresor, älgjakter, pengar och rika kompisar som beskrivs. Men det är ju bara att kolla på Kungahusets veckoschema (se hemsidan) för att ta reda på vilka insatser som görs. Hela tiden. Men som journalist i svensk media är man en looser om man börjar skriva reportage om kungahuset utan att de är vinklade. Varför raljeras det inte med talmannen? Eller Presidenten i Svea Hovrätt? Republikanernas mani på kungahuset överträffar hedersmedlemmen i rojalistiska föreningen.
Det är väl självklart att den person som har den position som vår monark har ska kunna granskas? Ingen annan position i vårt land har en sådan uppsatt, orörbar tjänst? Till och med så till den milda grad att den del av vår skatt som bekostar hans existens inte behöver redovisas. Jag menar inte som ni rojalister brukar påstå att han ska redovisa varenda inköp men gärna hur stor del av apanaget som går till slottens bevarande, hovstaterna samt hur stor del som, så att säga, blir hans egen lön?
Jag har inget emot kungen, har faktiskt träffat honom i ett informellt samhang, men jag har stora problem med att vi i en modern demokrati har en familj som, faktiskt utan motkrav, lever och lever väldigt gott på skattebetalarna.
Jag vet, du gillar kungen, Sverige och gamla värden…men ibland är det dags att gå vidare annars blir vi ett land av Amish-karaktär.
//Filosofen
Med all respekt Filosofen, Sverige är inte på väg att bli Amish-land. Jag lovar. Sverige är snarare DDR-sverige. Ett land utan karakär, utan färg, utan eget liv. Ett dött land. Men det finns rester av liv. Beridna högvakten är ett exempel. Monarkin en annan. Midsommarfirandet i Dalarna ett tredje. På tisdag den 5 oktober är det riksdagens högtidliga öppnande. Då kommer det att bli en uppvisning av hur det traditionella samverkar med det nya. Tänk då bort hästar, plymer, dräkter, drabanter och tänk också bort den personifierade svenska historien i talarstolen, Carl XVI Gustaf. Han som med sin person för samman 1800-talet med nutiden och generationerna med varandra. Placera i hans ställe en presidentbyråkrat, vald av riksdagen, i illasittande kostym och partibok i fickan (moderat antagligen). Trist, tråkigt, politiskt och fattigt. Nej, jag vill ha kvar monarkin. Och det vill Svenska folket också.
Sedan detta med pengarna. Förr eller senare hamnar man där, när man för dialog med republikaner. Jag brukar hänvisa till statsbudgeten (se riksdagen och sök på Budgetpropositionen) och till hovets egen hemsida. Där finns redovisat alla inkomster och utgifter som man som svensk kan ha intresse av. Sedan kan jag tala om att kungahuset nog får göra sitt för att ”få” detta apanage. Kungaparets veckor är fulla av olika programpunkter. Problemet är att media aldrig redovisar det. Vi matas med lögnen om det bekymmerslösa överklasslivet. Gå inte på den lögnen.
Nej, någon myt om det bekymmerslösa överklasslivet har jag inte gått på, har faktiskt inte ens hört talas om något så befängt som ett bekymmerslöst liv;)
Beridna högvakten…paradsoldeterna menar du, de där med röda baskrar med trumpeter på? Ta bort skiten och låt securitas/G4S ta över jobbet på riktigt. Varför man nu ska ha 30-35 tungt beväpnade vakter på ett kontor/museum kommer jag aldrig att förstå. (Annat än då det där med traditioner och gamla värden)
Sem trillar du i samma diskussion som alla andra rojalister, försvarar jobbet han utför istället för att diskutera det grundläggande problemet med att en familj i vårt land ÄRVER sitt jobb, för mig är det helt hål i huvudet.
//F
OK filosofen. Jag hör dig. Och du hör mig.
Om du inte ser tjusningen med Beriden högvakt vid Kungl. Slottet i stället för Securitas, tror jag du har större problem än jag. Med eller utan hål i huvudet.
Tack ändå för ditt engagemang och tack för dialogen.
Håller inte riktigt med filosofen om att monarkister ”trillar dit”
Det handlar om att man i Sverige valt, på demokratisk väg att ha monarki som överförs via arv och så länge svenska folket gillar detta och det gör de uppenbarligen, för att de folkvala representanterna vågar inte följa sina partiprogram och avskaffa monarkin, trots att det finns en klar majoritet för detta i riksdagen, så länge är det faktist löjligt att gnälla på kungen eller monarkin. Den är Sveriges riksdag som kan avskaffa monarkin närhelst man har mandat för detta och ändå finns det ingen som driver den frågan, därför att alla vet resultatet. Viljan att regera är starkare än ev. ideal och därför har vi monarki i Sverge. Jag skulle vilja påstå att ingen fråga är mera demokratiskt förankrat än monarkin. Faktumet att S-regeringar under över 70 år låtit bli att avskaffa monarkin trots att de så gärna velat är bevis nog för den saken.
Hej Colette,
med ”Trillar dit” menade jag de vanligaste resonemang som förs upp så fort man diskuterar monarki. Det brukar, i tidningar, tv, fikarum och busskurer alltid sluta med att jag (som är republikan) antingen hatar kungen eller vill ha Mona Sahlin som president. Jag vet inte varför det är så svårt att hålla diskussionen på rätt nivå, dvs ska landets högsta ämbete ärvas eller förtjänas? Just det som du skriver alltså.
Men sen kom den andra vanliga åsikten, så länge det är så ska vi inte gnälla på kungen eller monarkin? Vänta nu, under de där 70 åren som vi hade socialdemokratiskt styre i Sverige, skulle inte oppinionen få vädra sina åsikter då? Skall inte koalitionen/rödgröna få yttra sina synpunkter nästkommande fyra år bara för att svenska folket har bestämt sig för en alliansregering?
I övrigt så håller jag med dig i analysen: ”att regera är starkare än ev. ideal och därför har vi monarki i Sverige”
Man kan naturligtvis vara för eller mot allehanda företeelser i vårt land och inte minst monarkin brukar som synes väcka starka känslor till liv på båda sidor. Svårigheten brukar vara, att känslorna tillåts grumla argumenten.
Om Filosofens argument kan man säga mycket men jag skall endast kort beröra två argument.
Angående ”det grundläggande problemet med att en familj i vårt land ÄRVER sitt jobb”: Jag har, tillsammans med mina syskon, ärvt ett större företag med årlig omsättning på flera miljarder. I kraft av dessa resurser, har jag och min familj betydligt större reell makt än någonsin rikets statschef – därtill utanför all demokratisk kontroll. Vad vill Filosofen göra åt detta problem?
Filosofen frågar retoriskt om landets högsta ämbete skall ”ärvas eller förtjänas”. Innebär det verkligen att man förtjänat att bli statschef bara för att man blivit utsedd i allmänna val? Bortsett från de moralfilosofiska implikationerna, tycker jag att historien uppvisar många bevis på att så inte är fallet.
Hmmm….varför kan jag inte svara på Farbror Blås kommentar?
Om Filosofens argument kan man säga mycket men jag skall endast kort beröra två argument.
Angående “det grundläggande problemet med att en familj i vårt land ÄRVER sitt jobb”: Jag har, tillsammans med mina syskon, ärvt ett större företag med årlig omsättning på flera miljarder. I kraft av dessa resurser, har jag och min familj betydligt större reell makt än någonsin rikets statschef – därtill utanför all demokratisk kontroll. Vad vill Filosofen göra åt detta problem?
-F: Det handlar inte om vilken makt kungafamiljen har eller inte har, det handlar om den andra punkten du kommenterar. Men för att besvara din fråga med en motfråga. Har sveriges styrande församling överlämnat företaget till din familj och sagt -Gör vad ni vill, Sverige kommer att köpa era produkter oavsett!
Jag tror inte det, om nu företaget finns och inte enbart var ett motargument så producerar ni antagligen något som ni kan sälja till kunder som vill betala. Om ni inte gör det så måste ni lägga ner och därmed har jag ”löst” problemet:)
Filosofen frågar retoriskt om landets högsta ämbete skall “ärvas eller förtjänas”. Innebär det verkligen att man förtjänat att bli statschef bara för att man blivit utsedd i allmänna val? Bortsett från de moralfilosofiska implikationerna, tycker jag att historien uppvisar många bevis på att så inte är fallet.
-F: Ja, det menar jag. Ge mig gärna några bevis på demokratiskt, folkvalda statschefer som inte förtjänat att bli valda. Och kom nu inte med statschefer som in efterhand missbrukat sin position eller som i historiens backspegel bevisligen inte skulle fått chansen. Den förste Bernadotten valdes av ”folket” mht sina meriter som krigförande officer, på vilka meriter sitter hans efterföljare? De är skolade sedan barnsben för att i vixen ålder kunna utföra de plikter som jobbet innebär men det skulle min son/dotter också kunna göra om jag satte de i rätt utbildning. På samma sätt som farbror Blås familj antagligen har utbildat sig för att kunna ta över mångmiljardföretaget, men om de inte kunde ta över hoppas jag att de har mage nog att sätta den, för tillfället, mest kompetente ledaren i VD-stolen, oavsett arvsmassa.
Kungen är vår statschef och han har ingen politisk makt – han är bara ett ansikte utåt för Sverige. Nummer två i hierarkin, så vitt jag vet, är riksdagens talman. Jag är inte deciderat för monarki som begrepp, men jag är utomordentligt trött på sådana anonymiteter som uppträder här. Överallt kan man läsa att man är emot monarkin i Sverige, överallt. Det är ett tyckande som, typiskt för vårt land, liknar ett drev.
Var finns republikanska klubbens alternativ? Vad vill man ha istället? Och – kan inte några statsvetare som är emot monarkin komma med en analys och ett konkret förslag. Hur ska Sverige se ut? Hör av er, kom med något intelligentare än denna ständiga infantila motsats som mest liknar ett barns joller.
Dessutom tycker jag det är infamt att ge sig på personen bakom kronan. Lika infamt som jag finner utsagorna över våra partiledare. Det är inte snyggt, det är drängstugebeteende. Var glad för vår utomordentligt väl fungerande konstitution. Var glad för att det finns människor som vill ställa upp offentligt i demokratiens namn. De bör tackas. Inte smutskastas.
Väl talat! /Geronten
Filosofen blandar ihop korten i sin argumentation mot monarkin:
Jag tolkade Filosofens inlägg som att han ansåg det orimligt att man i största allmänhet – som jag har gjort – kan ärva sitt arbete, därav mitt inlägg.
”Har Sveriges styrande församling överlämnat företaget till din familj och sagt ‘Gör vad ni vill, Sverige kommer att köpa era produkter oavsett!'”?
– Nej, och så har heller inte riksdagen gjort avseende konungen. Statschefens uppgifter finns definierade i lag och han kan inte göra vad han vill med det mandat han fått genom riksdagens beslut.
… hoppas jag att de har mage nog att sätta den, för tillfället, mest kompetente ledaren i VD-stolen, oavsett arvsmassa.
– Konungen är inte rikets VD – det är statsministern. Konungens uppgifter är som bekant numera endast ceremoniella, ungefär som min onkel som aldrig deltagit i driften av vårt företag men alltid håller festliga tal på företagets tillställningar.