Husby, KD och våren

För vanliga svenskar måste debatten om upploppen i huvudstadens förorter te sig fullständigt verklighetsfrämmade. Hur kan det vara ordningsmaktens fel att upprorsmakare och våldsverkare gör livet surt för familjer, barn och kämpande näringsidkare? Hur kan det någonsin vara OK att tända eld på bilar och förskolor? Polisen och brandkåren har bl.a. till uppgift att bekämpa lagöverträdelser och släcka bränder. Den som stödjer tegelstenskastande ungdomsgäng måste ha en upp- och nervänd samhällssyn.

Vi som är höger får rätt. Igen. Vänstern – som genomgående i debatten stött polishatarna – är samhällsomstörtande, våldsbejakande och odemokratisk. Det är precis som vanligt. Och vi vanliga skattebetalare, som går till jobbet varje dag, får stå för notan. Det är precis som vanligt.

Här skulle ett riktigt högerparti (jag hoppades på Kristdemokraterna) kunna ta ett steg framåt och säga som det är. Ungdomar som inte har ett jobb, som inte vill ha ett jobb och som inte heller vill utbilda sig för att få ett jobb, måste någon gång möta vuxenvärldens verklighetskrav. Klipp dig och skaffa dig ett jobb, sa man förr. Det gäller fortfarande. Ungdomsförbundet, KDU har en slogan: Skaffa sig ett liv! Synd bara att partiets ledning driver vänsterpolitik. Jag kan bara hoppas att Charlie Weimers, Johan Ingerö, Aron Modig eller Sara Skyttedal och de andra framtidsnamnen i KD orkar hålla sig kvar nära partiledningen och ta över makten när partiets afrikavänster går i pension. Men kanske blir det många lediga platser i partistyrelsen redan efter det stundande förlustvalet 2014?

I Uppsala har vi mött våren traditionsenligt. På valborgsmässoafton, den 30 april, hurrade studenterna för HM Konungen och för våren under ledning av studentkårens ordförande, till smattret från fanborgen och tonerna från Allmänna sången. Senast lidna helg var det vårbal på studentnationerna och frackar och långklänningar fyllde gator och parker i den alltmer grönskande studentstaden. Så kan man också tillbringa några vårkvällar 2013. Välkomna till Uppsala universitet. Universitetsutbildning är gratis i Sverige.

Publicerat i Politik och ideologi, Uppsala | 3 kommentarer

Den stolta maktdemonstrationen

Så var det dags igen. Stockholm blir gay. Igen. Vår huvudstad blir i praktiken övermannad av en organisation, så stark och mäktig att ingen like finns i riket. Och ändå säger sig organisationen vara sk underdogs. Vilket är fullkomligt lysande i sin orwellska sanning. Det handlar så klart om den sk Pridefestivalen. Eller Stockholm Pride 2012. Lite internationellt så där.

Nytt för i år är vänsterbråket. Alltså att olika extremvänstergrupper utsätter festivalen för hot eller ifrågasättande. Lite kul för en utomstående så klart, men också oroande. Jag menar, hur vänster måste man vara om man attackerar ledningen för Pridefestivalen – från vänster? Fast det har nog dragit förbi nu.

Vi traditionella förväntas ogilla bögar. Konservativa högergubbar förväntas vilja låsa in allihop och slänga bort nyckeln. Nu är det ju naturligtvis inte så i verkligheten. Men saken är den att jag inte kan kritisera Pridefestivalen utan att förstärka just den bilden. Jag vill varken att hetero- eller homofiler ska paradera halvnakna längs gator och torg inför kvinnor och barn och trycka upp skrevet i ansiktet på vanliga gatuflanörer. Gör denna åsikt mig till böghatare? Knappast. Men kan man framföra den offentligt? Knappast. Ty det går inte som vit, heteroman med i övrigt klassiska högeråsikter att kritisera festivalen. Nej, jag förväntas nog egentligen hålla tyst och acceptera.

Å andra sidan beklagar jag mig inte. Folk och organisationer får väl anordna vilka festivaler och arrangemang de vill oavsett religiös, politisk, sexuell eller annan orientering. Eller hur? Och jag behöver ju inte bevista allihop, det står ju mig fritt att välja. Eller hur? Det är väl den rimliga ordningen.

Tyvärr är det ju inte riktigt så enkelt. Jesusmanifestationen blir sågad i pressen, får inga flaggor på SL-bussarna och inga temanummer i drakarna. Men vi kristna kanske inte är tillräckligt mycket underdogs? Vi kanske måste bli ministrar först?

Några länkar som ni egentligen inte behöver läsa. Här, här, här och här.

Publicerat i Politik och ideologi | 3 kommentarer

Det finns en lösning på fusket

Idag läser vi i tidningen att SSU i Norrbotten, ska ha fuskat till sig miljoner av skattebetalarnas pengar, i detta fall landstingsbidrag för olika typer av kurser. Fusket består, enligt DN, i att man redovisat att man hållit betydligt fler kurser än man i verkligheten gjort. Detta ska dessutom ha skett år efter år och mycket medvetet.

Detta är för intressant att bara passera och jag bara måste lämna några kommentarer.

Det skulle, för det första, förvåna mig storligen om det här sättet att lurat till sig andras pengar är unikt för SSU. Troligen sitter det nu ett antal politiska ungdomsförbundare och oroar sig för en granskning av sin redovsning för tidigare år. Skandalen kommer därför troligen att växa.

För det andra verkar vår form demokrati leva i en mycket osund bidragskultur där framtidens politiker lägger ned både tid och resurser på att fuska till sig skattebetalarnas pengar. Med tanke på att ett av Sveriges största problem är politiker som ser skatteintäkter som sina egna pengar är detta naturligtvis mycket oroande.

För det tredje verkar inte ungdomsförbunden lära sig av tidigare misstag. Vi minns väl alla hur i stort sett alla politiska ungdomsförbund för några år sedan avslöjades med att ha fuskat med medlemsredovisningen för att lura åt sig offentliga medel. Men minnet är väl kort i organisationer där ledningarna byts ut så ofta, kan tänka.

Det finns dock en lösning på allt detta. En mycket enkel lösning. Sluta finansiera politiska ungdomsförbund med offentliga medel. Inte en krona av skattebetalarnas pengar ska gå till politiska rörelser, oavsett innehåll och inriktning. Låt moderpartierna finansiera sina ungdomars verksamhet. Eller låt ungdomarna själva samla in pengar lagligt till sin verksamhet om moderpartierna inte är intresserade. Men sluta med vansinnet att ta pengar från vanliga svenska skattebetalare.

Expressen skriver om samma nyhet. Och nu även SvD.

Publicerat i Politik och ideologi | 5 kommentarer

Croneman har fastnat i sin egen retorik

Ibland visar vänstern upp sitt rätta ansikte. Helt utan medvetna rökridåer blir det fullständigt uppenbart att de inte fattat och att de fortsätter att inte fatta. I dagens DN får vi ett utmärkt exempel på vänsterns mentala avstånd till den vanliga människan.

I dagens krönika i DN Kultur skriver Johan Croneman kritiskt om hur Norge valt att på ettårsdagen högtidlighålla minnet av terrorhändelserna i Oslo och på Utöya. Det var kransnedläggelse, mässingsorkestrar, flaggor, deltagande av norska kungafamiljen, strama tal och annat som inte faller Croneman i smaken. Han skriver:

”Jens Stoltenberg var givetvis närvarande här också och sade att det var dags att tacka: Först (!) tackade han den norska kungafamiljen, därefter räddningsmanskap och frivilliga. Jag antar att det är den norska modellen, det fortsatte i en väldig nationell yra, våran stad, vårat land, våra fjäll, våra sånger. Våran flagga. Var det inte just den yran som skulle undvikas?”

Och det är här som det blir tydligt. All nationalism är fel, all gemenskap grundad på flagga, land, sång och kung är fel. För det är enligt Croneman samma nationalism. Anders B B och norska kungafamiljen är lika goda kålsupare. För det är ju så som vänstern resonerat jämt. Ställt nationalism mot internationalism, egoism mot solidaritet och ont mot gott. Det är antingen eller. Svart eller vitt. Död eller liv. Men alla vi andra vet ju att det är inte riktigt så enkelt.

Ty det finns ju mycket gott i nationalism. Och mycket ont i internationalism. Om Norge vill samlas inför det onda som hänt och uttrycka sin gemenskap och enighet mot detta, vad är då bättre än att samlas kring just det som man har gemensamt? Den norska flaggan dödar inte, den ger tröst och stolthet. De norska fjällen dödar inte, de ger en känsla av tillhörighet och att vara hemma. Den norska kungafamiljen dödar inte, de representerar hela folket och kan visa på mänsklighet mitt i det onda.

Vad vill kulturvänstergubben Johan Croneman sätta i dess ställe? Internationell solidaritet och multikulturalism? Lycka till.

Och vad vet förresten Croneman om nationell sorg och hur den bäst lindras? Vad vet en svensk kulturjournalist överhuvudtaget om nationell gemenskap? Inget. Nada.

Så för mig är det tydligt. Den svenska vänstern har inget att komma med när människor ställs inför det ofattbara. Den är fast i sina gamla 70-talsföreställningar om nationalism, krig och militarism och bör därför, för att undvika genans, hålla tyst när ett broderfolk samlas till gemenskap och solidaritet. Ty den svenska vänstern fattar inte.

Publicerat i Politik och ideologi | 3 kommentarer

Var är högerpolitiken, Kristdemokrater?

Trogna bloggläsare vet att jag inte är medlem av något parti. Har aldrig varit och kommer troligen aldrig att bli. Men, man kanske borde utvecklas lite? Så akt och mening att granska det parti som står mig närmast ideologiskt, Kristdemokraterna, tittade jag lite snabbt hur partiet presenterar sig på sin hemsida och fann följande:

 ”Vi Kristdemokrater ser tre stora utmaningar de kommande åren. Fler jobb och en stabil ekonomi, utvecklad kvalitet i välfärden och att kunna vidga enskilda människors och familjers makt över vardagen.

Låt familjerna bestämma mer
• stoppa förslagen om tvångsdelning av föräldraledigheten
• förenkla och förbättra föräldraförsäkringen
• fördubbla vårdnadsbidraget och inför det i hela landet

Trygg vård och mer respekt för våra äldre
• fortsatt sänkt skatt för pensionärer
• värdig omsorg för våra äldre
• fortsatt minskade vårdköer och max fyra timmars väntetid på akuten
• utveckla vårdvalet

Fler företag ger fler jobb
• värna arbetslinjen och ökade insatser för att hjälpa den som är arbetslös att hitta ett jobb
• främja företagsamheten genom fortsatt regelförenklingsarbete, ökad tillgång till riskkapital och sänkta arbetsgivaravgifter för främst mindre företag.”

Jag gillar de tre inledande ambitionerna (ekonomi, kvalitet i välfärden och makten över vardagen) men, sedan när det kommer till vad man vill göra konkret åt detta, blir jag mindre imponerad.

  1. Hur menar Kristdemokraterna att familjer och den enskilde får mer makt om lösningen är högre, politiskt styrda och av det offentliga administrerade bidrag? (vårdnadsbidrag) Lösningarna handlar dessutom bara om förändringar inom dagens system (föräldraförsäkringen), inget om hur hela samhället ska förändras så att staten/kommunen kan dra sig tillbaka från vanliga familjers liv.
  2. Sänkt skatt för pensionärer är fullkomligt idiotiskt. Särskilt som man fem rader längre ner säger sig vilja värna arbetslinjen. Det håller inte ihop. Ska pensionärernas skatt sänkas – vilket är en fullständigt rimlig politisk uppfattning – måste man argumentera på annat sätt. Då gäller inte arbetslinjen längre. Rimligt vore ”alla ska ha samma skattesats, även de som inte arbetar”. Men då får man argumentera emot jobbskatteavdraget och istället föreslå en allmän sänkning av skatten. För alla.
  3. Sedan saknar jag svar på frågan ”Varför?”. Varför är det bra att sänka skatten? Varför är det bra att få tid till barnen? Varför ska de enskilda bestämma mer över sin vardag? Varför är det bra med livskraftiga, mindre företag? Om svaret endast är för fler jobb, för ökade skatteintäkter eller för att barnen mår bra av att vara med mamma och pappa, är Kristdemokraterna inte ett konservativt parti. Knappt ett borgerligt. För tänk om det går att bevisa att barn mår bättre på dagis än hemma hos mamma? Vad ska KD tycka då? Ska vi införa förskoleplikt för alla? Eller om lägre skatter inte ger fler jobb. Kommer Kristdemokraterna då att föreslå högre skatter?

Hela effektresonemanget är nämligen livsfarligt. Det som den enskilde tjänar av sitt arbete är inte en potentiell skatteintäkt, det är inte statens pengar. Har man den uppfattningen är man en socialist. I bästa fall. Men Sverige har väl knappast behov av fler socialistiska partier? Kan vi inte åtminstone få ett borgerligt parti? Jag hade hoppats att Kristdemokraterna var detta parti.

Som jag ser det ligger problemet för Kristdemokraterna i att man inte vet varför man har viss politik. Eller så vet man det, men vill inte skylta med det.

Om man inte vet varför man har viss politik, bör man inte söka valmanskårens förtroende i nästa val. Man har inte i politiken att göra, helt enkelt. Man borde istället sätta sig ned och fundera en vända till. För de ovanstående punkterna förskräcker. Eller så tar partiets hela politik sin utgångspunkt i de problem som några få barntäta, frikyrliga familjer i Uppsala upplever och försöker rätta till dem (högre bidrag till hemmamamman eller fler månader hemma med barnen). Oavsett är det ingen grund för ett rikstäckande, seriöst menat högerparti.

Om KD på allvar vill bli en politisk kraft att räkna med måste man börja tänka i andra banor, och jag vet att det finns folk i partiledningen som insett detta. (Heja, Charlie Weimers!) Utgångspunkten för detta nytänkande ska vara att se vanliga, friska, vuxna, arbetande svenskar som tillräkneliga. Som just vuxna. Vanliga svenskar som jobbar, är föräldrar och betalar skatt har inget behov av politiskt styrda åtgärder som genomsyrar vardagen. Vanliga svenskar behöver ingen skattefinansierad, ideologiskt motiverad, offentlig överbyggnad överhuvudtaget.

Och det är här jag tror Kristdemokraternas opinionsproblem ligger. Man blir bara ytterligare ett (fast konstigt) välfärdssosseparti. Men något sådant behövs inte. Och det känner väljarna. Göran Hägglunds tal i Almedalen gav dock prov på nytänkande. Likså hans debattinlägg samma dag i SvD. Hans tal om ”Verklighetens folk” härom året är ytterligare ett exempel på att det finns framtidshopp för partiet. Synd bara att det ska vara så svårt att omsätta detta i konkret politik.

Jag inser att min granskning av partiets politik är ytlig och inte räcker som grund för val av parti, men tyvärr måste man vara bättre på att argumentera för sin politik än så här om man ska kunna rekrytera nya partimedlemmar där det nu är tomt i svensk politik. Till höger. Läs även Roland Poirier Martinsson om denna potential.

Publicerat i Politik och ideologi | Lämna en kommentar

Sill, strömming och stiftsstäder

Kalmar är en viktig stad i Norden. En viktig stad för alla svenskar. Särskilt de svenskar som äter sill. Och det är nog de flesta bland oss. Åtminstone i midsommartid. Ty nu under midsommar äts det sill och strömming i en oanad mängd.

Vad har det att göra med Kalmar? Jo, det är ju i höjd med Kalmar, alltså den svenska staden Kalmar, den forna stiftsstaden med domkyrkan, som sill byter namn till strömming. Norr om Kalmar heter det strömming och söder därom heter det sill. Elementärt.

Så, vad har det för betydelse för den sillätande svensken på midsommar. Ja, förhoppningsvis ingenting. Den nöjde och av brännvinet glade svensken bryr sig sannolikt icke särskilt om huruvida fisken han njuter, rätteligen bör heta sill eller strömming, utan mer om smaken, stämningen som ges av det långa och vilsamma nordiska ljuset och om hur brännvinet ska räcka midsommarnatten igenom.

Finns det politik i detta någonstans? Finns det en sosse som ska häcklas eller en journalist som ska hängas ut? Nej, mina vänner. Men det finns kultur. Svensk kultur. En fin svensk kultur som bör uppmärksammas på denna blogg. Och det gäller sillinläggningar. Jag menar att den familj som har en egen traditionell sillinläggning är att lyckönska. Ty där lever traditionen och där ges upplevelsen av smakupplevelser över generationsgränserna. För den som är intresserad kan jag vidarebefordra den mycket god sillinläggning till sommarens gästabud och övriga måltider. Det är en vanlig Inlagd sill.

4 urvattnade saltsillfiléer

1½ dl ättika

1½ dl socker

3 dl vatten

1 lök

1 morot

10 kryddpepparkorn

3 lagerblad

Använd färdig urvattnad inläggningssill eller lägg saltsill i blöt över natten i kylen, i en stor bunke fylld med vatten. För lite snabbare ursaltning, spola sillen under kallt vatten i några timmar, blanda om då och då. Skär en liten bit ur tjockaste delen på filén och smaka om den är lagom salt. Blanda allt till lagen, rör då och då tills sockret löst sig. Skiva lök och morot tunt. Lägg ner i ättikslagen tillsammans med kryddpeppar och lagerblad. Skär sillen i sneda bitar och lägg i en burk. Häll över lagen och blanda om. Ställ i kyl och låt dra några dagar. Smaka av om det eventuellt behövs mer ättika eller socker.

Bara ett tips. Använd inte rödlök. Alla gillar inte rödlök nämligen.

Publicerat i Kulturkonservatism | Lämna en kommentar

Det där svårfångade med kungligheter

I dessa republikens dagar, då vi som älskar Sverige nästan dagligen tvingas försvara det självklara i den tusenåriga monarkins existens, är det extra behagligt för ögat att i SvD läsa Thomas Gürs reflektioner från 6 junifirandena i Malmö.

Som ni säkert redan läst någon annanstans höll HKH Prins Daniel ett tal vid välkomnandet av nya svenskar på nationaldagen vid operan i Malmö. Alltså, håll i er nu. En svensk kunglighet – visserligen inte född kunglighet, men ändå – håller det välkomnande talet på nationaldagen och förklarar på ett enkelt och klart sätt den svårfångade betydelsen av medborgarskap. Och jag vill citera Hans Kungliga Höghet:

Att vara svensk, det är att dela ett språk, det är dela en plats på jorden, och det är att dela en gemenskap. Ni får nu som svenska medborgare ett ansvar för denna gemenskap, och jag vill uppmuntra er att ta detta ansvar på allvar.

Stora ord. Och sanna, goda och sköna ord. Språk, gemenskap, ansvar, allvar. Vi som är konservativa älskar sådana ord. Och dess innebörd. För det ligger politik i de där orden. Det har det alltid gjort. Men, kanske någon undrar, ska inte kungahuset vara opolitiskt? De ska väl bara vinka och klippa band? Och sitta på sina slott och äta praliner?

Men här står ändå en svensk kunglighet och håller tal på nationaldagen till de nya svenskarna om gemenskap och allvar. Och vad händer? Ingenting. Var är drevet? Var är de politiskt korrekta bandhundarna som ska dra ut till demokratins försvar? Var är häcklarna, mobbarna och värdenihilisternas alla smutskastare? Kom igen, Peter Althin! Är inte ”demokratin och folkstyret” värt att försvara längre? Var är principerna?

Det är tyst. Men en sak är säker. Thomas Gür gillar Prins Daniels tal. Och att det är en kunglighet som framför det. Och han använder stora ord. Han med. Jag citerar:

Så allra helst statschefen eller medlemmar i hans familj – de representerar en institution som tydligt utgör en länk mellan nutid och förfluten tid och som personifierar nationen och känslan för det gemensamma.

Ja. Precis. Just det. Det är ju det som vi monarkister sagt jämt. De kungliga för med sig något mer än politikern. En folkvald politiker har – i bästa fall, men ofta inte ens det – en majoritet av väljarna bakom sig. Och kan därmed fatta politiska beslut i folkets namn. Men en kunglighet representerar något annat. Något som en politikern varken kan eller ska representera. Och det är gemensamma, över alla gränser i tid och rum. Här har monarkin en viktig roll att spela. Särskilt i Sverige, där det sammanhållande gemensamma kittet medvetet har underminerats under 1900-talet.

Något säger mig att HKH Prins Daniel kommer att få hålla många fler tal i framtiden. Ty få kan fylla ett officiellt tal med värme, kärlek och medmänsklighet som han. Jag hoppas därför att kungahuset drar nytta av sitt nytillskott. Det skulle hela Sverige tjäna på.

Fråga bara någon av de som var med i Malmö, på nationaldagen, den 6 juni 2012.

Publicerat i Kulturkonservatism, Monarkin, Politik och ideologi | Lämna en kommentar

Expressen och borgerlig strategi

Under rubriken ”KD:s hemliga plan som kan dela alliansen” skriver Nicklas Svensson i Expressen att KD:s strategidokument leder till borgerlig kannibalism och en splittrad Allians. Jag säger att det är kvalificerat sk-tsnack.

Enligt sanningsvittnet och rättsamhällets försvarare Expressen, kommer KD för att följa sitt strategidokument, att försöka locka nya väljare bland dem som rimligen kan bedömas sympatisera med partiets politik. En inte helt revolutionerande tanke. Svensson drar däremot den mer dramatiska slutsatsen att KD är på väg att inleda ett krig mot Moderaterna.

Alla mätningar visar att KD:s potentiella väljare ligger till höger om mitten, vilket är en rätt gynnsam sits, eftersom Moderaterna, det gamla Högerpartiet, slåss med sossarna om mittenväljarna. Då vore det väl ytterst märkligt om man försökte gå åt mitten för att locka nya väljare där? Potentialen finns till höger. Elementärt, min gode Svensson!

Och så detta med att ”splittra Alliansen”. Så fort ett borgerligt parti gör ett utspel som inte ligger fullständigt i linje med den hittills förda politiken, ja då betecknas det av den ideologiskt drivna vänsterpressen som splittring. Men för i hela friden! Alliansen består av fyra olika partier. Det vore väl synnerligen udda om detta inte någonsin tog sig uttryck i olika politiska vägval eller betoningar? De har ju ändå hållit ihop i över sex år. Innehaft regeringsmakten i snart sex år. Vilken socialdemokratisk koalitionsregering kan skryta med det? Nej, just det. Förutom krigsåren finns inga exempel på socialdemokratiska koalitionsregeringar. Så de har ingen erfarenhet av det alls. Medan dagens regering redan har sex relativt lyckosamma år bakom sig. Så vänd sökarljuset vänsterut om ni menar allvar med er granskande journalistik. Men det gör ni ju inte.

Svenska journalistkåren är kass. Ideologiskt och politiskt subjektiv. Värdelös som samhällsgranskare. Den är kass helt enkelt.

Publicerat i Politik och ideologi, Tredje statsmakten | Lämna en kommentar

Kungahånet om ”Kära Örebroare!” kommer aldrig att drabba Loreen

”Vilken jäkla idiot!” ”- Hur f-n kan man ta fel på vilken stad man är i?” ”Hur j-kla dum får man vara?” ”Typiskt!”

Invektiven haglade och hånet visste inga gränser. Men det handlar inte om Loreen som nyligen hälsat sin publik med fel stad under den nu pågående turnén. Nu senast i Karlskoga som hon kallade Karlskrona. Två gånger!

Nej, naturligtvis vet ni ju att hånet gällde Kungen. Som sa fel stad. En gång. Det har ju vi svenskar matats med om och om igen för att vi inte ska glömma.

Någonting säger mig att Loreen inte kommer att utsättas för skuggan av samma mediadrev. Hon kommer nog inte att utsättas för något drev alls. För så funkar vänsterpressen. Den politiskt drivna och sverigehatande vänsterpressen.

Publicerat i Tredje statsmakten | Lämna en kommentar

Det är massuniversitetens fel – och sossarnas

DN:s Henrik Berggren vet inte riktigt vilken fot han ska stå på i dagens spalt om högskolebubblan eller inflationen i högre utbildning som vi dras med idag. Visst skulle några utbildningar tjäna på att avakademiseras, men den grundläggande tankefiguren är konservativ, skriver Berggren. Här används uttrycket konservativ på ett sätt som läsaren reflexmässigt förväntas associera med någon negativt. Enligt Berggren tycker vi konservativa att det är jobbigt att behöva trängas med kreti och pleti på de utbildningar som till nyligen var reserverade för oss i överklassen. Typ. Det är därför vi problematiserar massuniversiteten. Men vi är väl antagligen bara elitistiska.

Möjligen finns det emellertid fler än bara konservativa som får betecknas som elitistiska. Ty om man likt Henrik Bergren inte bryr sig mer om de ungdomar som utbildar sig i fem år på högskolan (med 100 000-tals kronor i studielån som följd bara för att få ett underbetalt jobb på skolförvaltningen i kommunen) än att man skyller på privilegiemånande konservativa, då kanske man ska börja fundera på sin egen människosyn?

Borde vi inte istället se över hela högskolesystemet? Vilket ansvar har vuxenvärlden för att skapa en utbildningsstruktur som kännetecknas av hög kvalitet i stället för massutbildningar? Och, handen på hjärtat, är det verkligen nödvändigt med en lång akademisk examen för att bli förskolelärare?

Som vanligt tvingas man konstera att det är sossarnas fel. Det är sossarna som velat skyffla undan ungdomsarbetslösheten in på högskolorna, det är sossarna som vägrat göra det lättare för unga människor att komma in på arbetsmarknaden och det är sossarna som velat slå sönder den akademiska friheten genom att politisera lärosätena och genom att göra ett bidragsproletariat av lärare, forskare och professorer.

Lösgör universiteten från statsbudgeten, befria högskolan från genusteoretiserande högskoleverksbyråkrater, uppvärdera kvaliteten i grundutbildningen, satsa på elitforskning och bygg upp akademierna från botten. I korthet – rensa universitetsvärlden från 1900-talets sosseri. Rensa för att få ljus och luft!

Publicerat i Kulturkonservatism, Skola och utbildning | Lämna en kommentar